Och visst, fritidsgårdar löser inte ensamt problem med droger och gängkriminalitet. Däremot är de, tillsammans med andra satsningar som ger unga som riskerar att hamna på glid en stabil grund att stå på, en investering som lönar sig på sikt.
Det är bra med säkra lås, men det är bättre att se till att ingen blir tjuv, som Lena Hök, chef för Skandias stiftelse Idéer för livet, uttrycker saken.
Initiativet, som firade 30-årsjubileum med ett evenemang på Cirkus i slutet av 2017, inleddes eftersom Skandia bestämde sig för att börja angripa problemen i andra änden. I stället för att bara höja premierna, rekommendera säkrare lås och betala ut pengar när skadan var ett faktum, som en följd av ökad brottslighet, bestämde de sig på 1980-talet för att börja jobba förebyggande så att färre kunder utsattes för brott.Sedan dess har de stöttat ideella projekt och forskning, samt varit med och utvecklat metoder som underlättar för att ge fler barn en bättre start i livet.
Satsningen sker inte bara av humanitära skäl, utan för att det är ekonomiskt lönsamt, både för försäkringsbolaget och för samhället i stort. Eller vad sägs om följande siffror?
Varje person som hamnar utanför samhället kostar skattebetalarna 10 till 15 miljoner kronor. Det handlar bland annat om kostnader för missbruk, alkoholism, sjukskrivning och arbetslöshet.
Enligt rapporten ”Gatuvåldet ur ett kommunalt perspektiv” kan varje barn som blir livsstilskriminell ha orsakat kostnader på upp till 80 miljoner kronor när det fyller 40. Exempelvis går ett personrån och en måttlig misshandel på drygt 200 000 kronor vardera. Blir en person så svårt misshandlad att hen invalidiseras, kan kostnaden för rättsväsende, sjukvård, inkomstbortfall och sjukpenning hamna på totalt 50 miljoner kronor. Och då har vi bara räknat med de ekonomiska konsekvenserna, inte med det mänskliga lidandet. Det betyder att vi kan satsa rätt mycket på förebyggande insatser utan att slutnotan ökar.
Det är dock inte riktigt kring de här lösningarna och siffrorna dagens debatt kretsar. I stället förespråkar många hårdare straff och ett slut på daltandet. Nu senast genom att Tomas Tobé, rättspolitisk talesperson för Moderaterna, spände musklerna i Aftonbladet (10/1).
Och visst är det frestande att tänka att långa fängelsestraff och en allmänt tuff attityd från poliser och andra skulle kunna få pli på odågorna. Men nu finns det ingen koppling mellan straffskalan och antalet begångna brott. Däremot finns det en tydlig koppling mellan organiserad brottslighet och socialt utanförskap, och det de mest utsatta grupperna i samhället framför allt behöver är inte disciplinära åtgärder, utan mer social service som hjälper dem att bli en självklar del av samhället.
Här har polisen en viktig roll att fylla. Därför är en satsning på fler poliser och polisanställda nödvändig, både för att förbättra utredningarna, få fler fällande domar och skapa förtroende i områden där tilliten till polisen är låg.
Parallellt är det dock nödvändigt att jobba långsiktigt och då håller det inte att raljera över enskilda förebyggande insatser, som givetvis inte syftar till att omvända 25-åringar som redan har hunnit skapa sig en kriminell identitet, utan till att förhindra att dagens grundskoleelever väljer samma bana. Det handlar om att ingripa tidigt, stödja föräldrar till utåtagerande barn och så långt det är möjligt se till att alla klarar skolgången, eftersom låga betyg är en klar riskfaktor till ett liv i utanförskap. Tar kommunen springnota dyker kostnaden med ränta upp längre fram, någon annanstans.
Därför är inte frågan om vi har råd med förebyggande arbete. Frågan är om vi har råd att låta bli.