Det är verkligen ett obestridligt faktum. När det kommer till det här med svenska krusbär, är det inte många länder som slår oss på fingrarna, kan jag tro.
Personligen har jag aldrig förstått storheten med krusbär. Sura och sträva, och duger inte till mycket annat än paj och marmelad. Det är inte så att jag hyser något agg till bäret som sådant, men jag kan säga så mycket som att jag aldrig skulle få för mig att skriva en dikt om det. Och det kan jag inte förstå att någon annan skulle få för sig heller.
Som ett bildligt uttryck kan jag dock instämma till fullo i sentensen, och den kan lätt appliceras på andra läckerheter: Blott Sverige svenska chipssorter har, till exempel. För att inte tala om godis i allmänhet. Herregud, hela världen därutanför är så hopplöst efterbliven när det kommer till snacks att det är något rent sorgligt över det. Jag tror brytgränsen går någonstans i norra Tyskland. Allt därefter är utvecklingsländer i skriande behov av svenska hjälpsändningar. Jag tänker mig lastbilskonvojer med Turkisk Peppar och Ranch-chips.
Denna den övriga världens utsatthet och armod fick jag bittert erfara när jag härom månaden strök omkring på gatorna i Thun, Schweiz, på jakt efter en butik som sålde saltlakrits. Det var lönlöst. Jag fick stilla mitt sockersug med några högst ordinära gelegodisar, av den sort som man ger små barn som inte lärt sig tugga ordentligt än.
Chips då? Ostbågar? undrar ni. Jo, det fanns. Men påsarna var ungefär 100 gram stora. 100 gram. Vad ska jag göra med 100 gram? Jag spiller 100 gram på tröjan och i soffan en genomsnittlig fredagskväll.
Jag har gjort samma noteringar i andra länder så som Spanien och Turkiet, och tror mig veta att detsamma gäller i Portugal. Det skänker en viss tröst att veta att den portugisiska tevepubliken kommer att sitta bänkade framför sina teveapparater nästa sommar med sina patetiska 100-gramspåsar med chips i knät och heja fram sitt lag i fotbolls-VM. Rätt åt dem.
Michael Tolén