Remisstiden går ut i dag. Regler som ofta kan kringgås, men i andra fall vålla oönskade effekter, är inte till hjälp förvårdens eller skolans kvalitetsfrågor. Sådan kritik från olika myndigheter har rimligen sänkt utredningen, även enligt många socialdemokraters uppfattning.
Partistyrelsen hos Suppges nu vilja göra något med reglerna för de icke-kommunala skolorna, men låta bli vårdsektorn. En motivering skymtar i ett yttrande av statsrådet Ardalan Shekarabi. På vårdsidan är det mycket konkurrensupphandling.
Där finns också utförliga regelböcker där det i realiteten är etableringsfrihet. Övervinster är då, hur man än försöker blåsa liv i ordet, inte så lätta att åstadkomma.
Men skolan har också regler, och skolinspektion. De stänger flera vägar till att förbättra den ekonomiska avkastningen genom att sänka kvalitet och strunta i uppgifter. Läget var ett annat efter Beatrice Asks (M) friskoleregler för 25 år sedan. Då hade friskolor inte ens krav på behöriga lärare. En rad skärpningar skedde med den Björklundska skollagstiftningen. Dessutom täppte den förra regeringen igen de kryphål som vissa skol- och andra koncerner använt för att med "räntesnurror" flytta vinster till lågskatteländer.
Skolpolitikens huvudfråga är nu att slå vakt om och fullfölja förbättringen av kvalitet och kunskapsresultat. Skolan ska vara bra i alla slags kommuner – och för elever med alla slags föräldrar.
Vinstregleringar kan inte hjälpa till med det. Däremot kan de, om de blir så drastiska att en del skolföretag lägger ned, förstöra en resurs som bör användas – och dessutom användas så att fler kan få del av den, med minskade sociala skillnader. Det går att bygga vidare på skolreformerna: Med resursfördelningsmodeller och med reviderade antagningsregler – liksom med lärarlöner som särskilt premierar insatser i skolor i kommundelar med svårare social situation.
Regeringen behöver en annan ansats, och ett annat sällskap. Inte vänsterpartister utan liberaler