Hushållens skuldsättning har skruvats upp. Svagt eller inte alls reglerade skuggbanker med oöverblickbar utlåning har poppat upp i Asien. Penningtvätthärvan i Danske Bank har visat att även etablerade institutioner kan låta sig dras in i omfattande kriminell verksamhet som hotar deras existens, med allvarliga följder för hederliga låntagare och för stabiliteten i det finansiella systemet.
Ökad konfliktnivå mellan stater, mycket på grund av Donald Trump och ett allt mer självmedvetet och aggressivt Kina, reser frågetecken om de kan samarbeta för att hantera en ny finanskris lika bra som den 2008-2009.
Vilka slutsatser drar den svenska politiken av detta? För närvarande inga alls. Krisinsikten var frånvarande i valrörelsen. Regeringen lade en traditionell dela ut pengar-budget för valåret. Och trots att de flesta partier talade om behovet av en skattereform – åtgärder som stärker ekonomin men som bör genomföras i goda tider – har det inte gjorts några seriösa ansatser i den riktningen, bortsett från Liberalernas testballong 2015.
Den politiska handlingskraft som krävs vid en allvarlig ekonomisk kris finns inte i dag. I stället för den majoritetsregering som tog Sverige genom den förra finanskrisen, kommer Sverige nu att styras av någon oprövad konstellation med oklar parlamentarisk bas. Blockpolitiken är tills vidare låst med en historia av försämrade relationer mellan blocken.
Det finns ett vägval. Ska svensk politik börja lappa ihop relationen mellan de ansvarstagande partierna? Eller ska den konfliktfokuserade blockkonflikten bestå samtidigt som högerextremister tillåts sätta dagordningen?
Den förra vägen, med blocköverskridande reformer och bred samling vid kris, är beprövad svensk politik, om än i en annan form än den som nu ligger i korten. Denna gång kräver parlamentarisk matematik en regelrätt upplösning av blocken. Från liberal utgångspunkt, och givet mandatfördelningen, vore en regering med S, C, L och eventuellt MP en mer realistisk lösning, med mindre risker för antiliberala tendenser än en regering av S och M.
Men det är den andra vägen som på senare tid artikuleras tydligast från den borgerliga högerkanten. Planen är att upprätthålla blockpolitiken, bygga in Sverigedemokraterna i det borgerliga lägret och ställa Socialdemokraterna i opposition ”under överskådlig tid”, som framför allt vissa ledarsidor uttrycker det.
Folkpartiveteranen Carl B Hamilton tillhör inte de radikala borgerliga hökarna. I sitt förra nyhetsbrev skriver han utförligt om behovet av ett nytt politiskt klimat för att möta kommande utmaningar. Men han placerar ansvaret på Socialdemokraterna och landar likväl i slutsatsen att M och KD bör tillåtas bilda regering, som kan välja att ta stöd av SD för sin ekonomiska politik. De sakpolitiska skillnaderna mellan L och S, liksom de politiska riskerna för L att regera med S, avgör saken för Hamilton.
Det finns flera problem med den analysen men det främsta är oförmågan att se den destruktiva roll som SD spelar för det politiska klimatet och den ekonomiska politiken.
Ett SD som sätts i en förhandlingsposition kommer att uppträda som utpressare och kräva eftergifter för sin inskränkta politik. En sådan förbindelse kan även väntas tysta all kritik mot SD-rasismen i de partier som i realiteten stöder sig på SD. Dessa partier kommer att associeras med SD vilket skärper konfliktnivån med oppositionspartier utanför samarbetet. Det kommer i sin tur att försämra möjligheterna till breda överenskommelser samtidigt som kulturkamp och konflikter om relationen till SD kommer att suga syre ur all annan politik.
Nästa steg blir att det är svansen – SD – som viftar med hunden – den styrande borgerliga koalitionen.
Det är vad som har hänt i Danmark. I sammanlagt 13 år har borgerliga partier styrt med stöd av Dansk Folkeparti, DF, i princip utan att få någon utdelning i form av liberal reformpolitik. För mycket politiskt fokus har lagts på etnisk kulturkamp där DF ständigt krävt nya inslag, alternativt att regeringen har föregripit DF med egna förslag i den riktningen. Dit hör allt mer utstuderade sätt att hålla flyktingar borta, förbud mot heltäckande klädsel på allmän plats och stigmatiserande politik riktad mot ”getton”, som vissa bostadsområden kallas i danskt politiskt språkbruk.
Samtidigt tvingades regeringen i början av året överge sina planer på en stor skattereform. Orsak: DF krävde eftergifter bland annat i form av ytterligare skärpta regler för invandring – även sådan invandring som det danska näringslivet efterfrågar.
Svensk politik bör dra lärdomar av detta. Framför allt liberaler bör se de stora linjerna. Sverige står starkare om vi möter nästa lågkonjunktur politiskt samlat, med goda relationer över nuvarande blockgräns. En liberal har många problem med Socialdemokraternas ensidiga offentlig sektor-perspektiv, deras intressepolitik, kollektivism och oförmåga att se den lilla människan. Men en liberal behöver inte tvivla på Socialdemokraternas patriotism och omtanke om Sverige.