Hets och hat kan opportunistiskt byta skjortfärg. De som ger skjortextremisterna ideologisk luft att andas behöver själva inga särskilda kläder, inga plagg som på torgen ska sprida obehag och rädsla inför radikalisering och hotande våld.
De som ger de mest extrema livsluft kan gå i kostym, odla missnöje och peka på syndabockar. De kan ena dagen sluta allianser med utländska extremister – och den andra dagen prata lent språk om villkor för att hålla en ny regering med mandatunderlag. Förr hade de andra kanaler. Numera har de hatsajter. Ur det språk och de fiendebilder som pumpas ut där har även nazistligor som NMR fått syret de andas.
I dagens extremistvåg har NMR en position i sektbiotopen som kan jämföras med någon av de högljutt nackskottsromantiska grupperna i 1970-talets bokstavskommunism. Men stalinismen är utbytt mot hitlerism, sovjetdiktatur mot rasism. Där andra lägger dimmor runt sina nynazistiska rötter braverar NMR med slagsmål, skrän och upplopp och visar tydligt upp det nazistiska. Men skjortorna har bytt färg, vita inte bruna vid en större manifestation i Dalarna.
I Visby var de också, och skyltade med sin extremism. Margit Silberstein, tidigare politisk reporter på Sveriges Television, mötte dem och förstod fullt ut vad hon såg. Nazismen var den ideologi som mördade en rad av hennes släktingar. Hennes föräldrar fick fristad i Sverige, men fadern hoppades i det längsta att en mördad syster inte skulle vara mördad. Modern plågades svårt av minnen från Auschwitz.
Silberstein skrev en lika läsvärd som träffsäker krönika om detta i Dagens Nyheter (8/8). Måltavlan var inte främst våldsverkarna i NMR, som för övrigt fått ett par medlemmar inlåsta efter att de varit på träningsläger i Putinryssland och sedan idkat bombattentatsrörelse i Västsverige. Den större måltavlan är en tolvtaggare bland högerborgerliga högdjur i Mediestockholm, Johan Hakelius – numera med adresserna Expressen, Fokus och Spanarna. Det som skakade Margit Silberstein avfärdade Johan Hakelius i "en raljerande krönika i Expressen" där han "förlöjligade dem som var upprörda över att våldsbejakande nazister var med".
Det var en precisionsattack. Johan Hakelius är en seriegärningsman ifråga om just detta förlöjligande av övertygade demokraters avståndstagande och polemik mot en radikaliserad högerpopulism. Vämjelse kan han känna inför Folkhälsomyndigheten, extremhögern tar han lätt på. När NMR ordnade en större nazistmanifestation i Dalarna och marscherade i vita skjortor – med ett från kontinentens extremism hämtat symbolspråk – viftade Johan Hakelius bort det med ett kåseri: Extremisterna liknade kypare som förr brukade tävla om att springa fort och balansera brickor.
Jo, förvisso är NMR inte bara poliskunder utan även patetiska. Men de skulle inte ha en luft att få syre ur om de inte andades den atmosfär som den bredare ytterhögern försett dem med. Raljerandet, nojsandet, bagatelliserandet är Johan Hakelius ena grepp, när han krattar banan åt sådana som vill lösa upp gränsen mellan borgerlig höger och populistisk ytterhöger.
Hans andra grepp är att identifiera kritiken mot extremhögern med flummiga företeelser eller hycklande aktörer på den yttre vänsterkant där gränsen är porös eller vidöppen mot SD:s eller NMR:s spegelbilder. Symptom på sådant är inte sällsynta på en del högskolor eller redaktioner.
Men dem Hakelius, idogt och icke oskickligt, motarbetar är den breda demokratiska center, där det finns liberaler, socialdemokrater och konservativa: Vi som kan förstå historia och lärt oss vikten av att i tid dra gränser och skärpa uppmärksamheten mot extremismen i alla former, färger och väderstreck.
Även rena nassar raljerar han bort. Margit Silberstein såg klart i Visby. Hon siktade också rätt, då hon tog sikte på Johan Hakelius .