I Donald Trumps bitvis osammanhängande svar efter journalistfrågorna hördes ekon av sedan tidigare bekanta propagandamyter från USA:s radikala höger.
Men värre var att han liksom i rader av tweets talade om USA:s egna säkerhetstjänster och FBI som opålitliga, rentav som aktörer i en ”häxjakt” mot honom själv. Skulden för de under flera år dåliga förbindelserna mellan USA och Ryssland lade han på USA:s sida. Rysslands militära aggression mot Ukraina nämnde han inte ens som orsak. Helheten blev, även för att vara Trump, enastående. Under måndagskvällen amerikansk tid stod det klart att ilskan och avståndstagandena också var exempellöst hårda, från ett antal ledande politiker – även en del republikaner, främst i senaten.
Bland annat ställde de sig entydigt bakom underrättelsetjänsterna och deras redovisning av hur ryska officerare och andra agenter agerat för att motverka Hillary Clinton och hjälpa hennes motståndare, främst Donald Trump.
I fredags var Donald Trump i Storbritannien där han understött att hans värd, premiärminister Theresa May, borde störtas från höger och ersättas av Boris Johnson. Samma dag kom ytterligare tolv åtal i USA, efter att en tid ha behandlats av en åtalsjury. Juryn prövar i deras system under sträng sekretess ifall det ska tillåtas att väcka åtalet. Presidenten hade av den biträdande justitieministern informerats om att åtalen mot ryska officerare beslutats av juryn.
De bygger på remarkabelt detaljerad och avslöjande information om namngivna ryssars aktiviteter för att hjälpa Trump. FBI måste ha fått hjälp av USA:s egen signalspaning och spionageverksamhet med att tränga djupt in i ryska system. Åtskilligt annat har då säkert också avslöjats om Putinregimen och dess agenter. I förbifarten framgick att en av Trumps närmaste politiska kumpaner, den ytterhögerinriktade Roger Stone, hade haft direktkontakt med minst ett mailkonto som de ryska agenterna använde under täcknamn.
Trump avfärdar utredning och åtal som falskheter och politisk ”häxjakt”. Där saknar han nu all trovärdighet. De ryska operationerna för att i det fördolda påverka samhällsdebatt och val i en rad länder är att se som bevisade fakta. Det säger däremot inget bestämt om vad Trump själv kan ha vetat eller gett direktiv om.
Presskonferensen i Helsingfors följde på att Trump vid ett agitationsmöte i Montana använt ett ytterligt hårt språk mot de europeiska Natoallierade. Han fortsatte med stor aggressivitet under Natotoppmötet i Bryssel, betedde sig sedan provokativt när brittiska regeringen försökte behandla honom vänligt, för att därefter uppträda högst undfallande mot Putin, vilket avslutades med den förödande presskonferensen.
Hans mycket nära medarbetare i Vita Huset och i regeringen hade förberett helt andra uppläggningar för både Bryssel (där de förberedda besluten i alla fall blev klubbade) och Helsingfors. Dessa råd avfärdade presidenten. Han skötte mötet med Putin utan att släppa in någon av sina närmaste ministrar eller rådgivare i rummet. Så avslutade han presskonferensen i ungefär den stil som han ofta twittrar i.
Finns trots allt en gräns där republikaner i kongressen eller väljare i mellanvalet i november på allvar sätter spärr för vad Trump kan ställa till med?
Säkert är i alla fall att den senaste veckan inskärpt vilken vandrande katastrofrisk Trump är, särskilt vid en allvarligare militär eller ekonomisk kris.