Arbetet i Bryssel och Strasbourg är svårare men roligare än det i Sveriges riksdag. Det är något av ett stående budskap från ledamöterna och bland det första de sa till mig när jag träffade några av dem under mitt besök i Strasbourg i veckan.
I Europaparlamentet finns ingen regerings- och oppositionssida. Varje lagförslag bedöms på dess egna meriter och är öppet för förhandling till sista kommatecknet.
Parlamentets inflytande är begränsat. Man väcker inte lagförslag, den rätten tillfaller EU-kommissionen. Inte heller beslutar parlamentet ensamt utan tillsammans med Ministerrådet, medlemsländernas regeringar. Men trots att parlamentet bara har, enkelt uttryckt, halva beslutsmakten kan ledamöter som jobbar hårt sätta stora avtryck på den slutliga lagstiftningen.
Mest makt får en ledamot i ärenden där hon eller han blir utsedd till föredragande, eller huvudförhandlare vilket är vad det egentligen handlar om. Ledamoten presenterar ärendet för parlamentets utskott, skriver ett första utkast till utskottsbetänkande och, när parlamentet har beslutat i frågan, förhandlar å parlamentets vägnar med Ministerrådet. En föredragande har därför i regel större inflytande över en EU-lag än en ämnesansvarig minister i ett medlemsland. Exempelvis är Cecilia Wikström (L), som är parlamentets huvudförhandlare för reformeringen av EU:s migrationslagstiftning, betydligt mer delaktig i den beslutsprocessen än Sveriges migrationsminister Heléne Fritzon (S).
För att få de politiskt tyngsta och roligaste lagstiftningsuppdragen är det en fördel att tillhöra en stor partigrupp. Därutöver krävs personligt driv och förmåga att navigera i EU-systemet. Samma egenskaper är viktiga i ett EU-val. Den politiker som möter väljarna bör veta vad hon eller han talar om.
Mot den bakgrunden är Moderaternas tilltänkta lista inför nästa års val mycket märklig. Gunnar Hökmark och Christoffer Fjellner har meddelat att de väljer att lämna parlamentet efter 15 år vardera. Båda har många tjänsteår bakom sig i en krävande miljö. Hökmark har all rätt att trappa ner partikarriären och Fjellner kanske vill söka sig till andra politiska uppdrag.
Desto viktigare är då att främja kontinuiteten och därför behålla partiets tredje ledamot i Europaparlamentet, Anna Maria Corazza Bildt, som också var den mest kryssade moderaten i förra Europavalet. Med personkryss från 16 procent av moderatväljarna tog hon sig från tredje till första plats på listan.
Moderaternas nomineringskommitté bestämde annorlunda. I veckan meddelade man att Corazza Bildt kastas ut från listan. Hon får alltså inte ens stå på sista plats, uppenbarligen för att inte riskera att kryssas in av väljare som inte delar partiets prioriteringar.
Det är ett misstag. Corazza Bildt hade kunnat ge den moderata gruppen stadga – hon har suttit i parlamentet sedan 2009. Därtill bottnar hon i Europafrågorna som få andra. Två debattinhopp på senare år vittnar om detta.
På säkerhetskonferensen i München förra året utmanade hon Storbritanniens dåvarande konservative utrikesminister Boris Johnson när han beskrev Brexit som ”en befrielse från EU”. Ordet befrielse har en helt annan innebörd för Europa, påpekade Corazza Bildt, något som hon senare utvecklade i hårt angrepp på Ungerns premiärminister Viktor Orbán. Hon kritiserade honom för hans nationalism, Putinvurm, sabotage av utformningen av EU:s gemensamma migrationspolitik och försök att splittra Europa. Corazza Bildt menade att gränsen måste vara nådd för Europeiska folkpartiet, EPP, partigruppen där Moderaterna och Orbáns parti Fidesz ingår. EPP måste allvarligt överväga att stänga av eller utesluta Fidesz.
Sådana inspel kräver mod och genuint engagemang.
Inget illa sagt om kvalifikationerna hos Tomas Tobé, Jessica Polfjärd, Jörgen Warborn och Arba Kokalari, som är de fyra föreslagna toppnamnen på Moderaternas lista. Men två saker är otvetydiga: De kommer att vara totala noviser i parlamentet och i Europapolitiken är alla huvudet kortare än Anna Maria Corazza Bildt.