Det är en glädje att leva i ett fritt land, där samhällsordningen bygger på demokratins värden, inte på att sortera efter härstamning. Att avgränsa så att somliga i folket inte ska räknas till folket är en riskabel sak. Det har historien visat många gånger, på hiskeliga sätt.
Men vad kan inte i denna tid höras från en talmansstol i riksdagen? 2:e vice talman Björn Söder (SD) påstod nyss att Annie Lööf (C) skulle ha en ”rasistisk hållning”. Den består, enligt Söder, av att hon ”förringar” samers och judars ställning genom att räkna dem som svenskar.
En stilstudie i konsten att vända ut och in på begreppen! Rasist blir den som är fri från rasism. Numera behöver vi så gott som varje dag hantera trumperier där det lögnaktiga sägs vara sant och där orden fräckt byts isina motsatser. Det är lätt att bli avtrubbad.
Men vice talmannens utfall har en förhistoria. Den slingrar sig från en SD-kongress i Västerås 2014, förbi SD:s förebilder i svensk högerextremism för 100 år sedan, ner till en snårig tysk teoretiker i sent 1700-tal. Som ideologisk föregångare lyfte Björn Söder i Västerås fram Johann Gottfried Herder, en herre som själv var mer fridsam, men länge brukats och missbrukats och blivit portalgestalt för de värre demonerna i tysk högerextremism.
Med dessa tänkesätt blir inte individen och friheten utan i stället etniciteten, "das Völkische" på tyska, en huvudsak i politiken. En central fråga är då vilka som ska få tillhöra folket, vilka som trots allt ska få finnas kvar fast de räknas till en annan nation, och vilka som ska stötas ut. Björn Söder tillämpade modellen i en DN-intervju, så att samer och judar inte ska räknas som svenskar, då de hör till en samisk respektive judisk nation.
Detta är ingen egenhet hos vice talmannen. Sådan uppsortering i det egentliga folket och dem som inte ska räknas till folket är ett ganska genomgående drag i den familj av högerpopulistiska och nyfascistiska ytterhögerpartier som SD tillhör.
Många fler än Annie Lööf har förstått att det leder rakt mot det slags kollektivism där någon eller några folkgrupper blir slagpåsar för agitation eller ren diskriminering. Hon kritiserade i en riksdagsdebatt Söders sätt att resonera. Då kallade vice talmannen henne för rasist.
Den moderna högerextremismen i Frankrike och Tyskland – och dess eftersägare i SD – är dock inte ensamma om att ha gjort ideologi av gamle Herders tankar om åtskilda, svårförenliga kulturer. Samme Herder hyllas i en universitetsodlad identitetspolitik som föregångare till postkolonial teori och annat sådant, där folkgruppers etnicitet och kollektiva anspråk framhålls, medan det öppna samhället och universella rättigheter för individer nedvärderas.
Detta framställs som radikalt eller till och med vänster. Men de som lockas av sådan radikalism borde tänka sig för. De kan lätt ge en ofrivillig draghjälp åt den yttre högerns uppdelning och utsortering av människor efter etnicitet.
Ytterligheter som möts kan göra ont värre, som när antikapitalistisk vänster slagit följe med Trump i att angripa frihandeln.
I sydeuropeisk vänsterpopulism talas det om ”folket” mot ”eliten”, så att det påminner om Trump – eller om SD för den delen. Men ordvalets rötter finns i Argentina och Venezuela, där yttervänster och peronistisk fascism mötts och blandats.