Drömmen är helt okej. Småbarnsföräldrar har till och med lagstadgad rätt att gå ner i arbetstid, men det sker på egen bekostnad, vilket även bör gälla övriga.
Så är det tyvärr inte alltid.
I ett och ett halvt år ska personal på två äldreboenden i Nyköping jobba sex timmar om dagen, men få betalt för åtta (Södermanlands Nyheter, 31/10). Liknande försök har tidigare genomförts i bland annat Göteborg, där kostnaden landade på 75 000 kronor extra per deltagare och år (Sydsvenskan, 28/10-2016).
Notan visar varför sex timmars arbetsdag i offentlig sektor är en usel idé. Medborgarna har rätt till mesta möjliga offentliga service för skattepengarna. Det får de inte om vissa plötsligt arbetar mindre än andra till samma lönecheck, något som dessutom sannolikt får ringar på vattnet.
Varför skulle andra kommunanställda, som barnskötare, städare, kockar och parkarbetare, finna sig i att vårdanställda får arbetstidsförkortning med bibehållen lön, medan de själva, som säkert jobbar lika hårt, blir utan?
Dessutom bör kortare arbetstid ställas mot motsvarande löneförhöjning. Att undersköterskorna inte får välja visar varför sextimmarsprojektet knappast är en jämställdhetsreform, vilket Nyköpings kommunalråd Nicklas Franzén (V) hävdar.
Tvärtom är sextimmarsförsöken, som i regel genomförs i kvinnodominerade sektorer, ett effektivt sätt att se till att kvinnolönerna även fortsättningsvis ligger lågt, eftersom det knappast finns pengar till både löneökningar och kortare arbetstid.
Snarare legitimerar arbetstidsförkortningen normen att kvinnor ska yrkesarbeta mindre, för att i stället ta huvudansvaret för hem och barn.
För det behövs inga projekt för att konstatera att anställda som jobbar sex timmar hinner mer på fritiden än de som jobbar åtta, vilket kan vara skäl nog för den enskilda att arbeta mindre. Men som min koncernkollega Olof Jonmyren nyligen skrev i Södermanlands Nyheter: Den som jobbar sex timmar ska ha betalt för sex timmar.
För visst får människor gå ner i arbetstid. Men inte på grannens bekostnad.