I en intervju i Dagens Nyheter ringar hon in ett område som finns i utkanten av #metoo-kampanjen: Att det ofta – men långt ifrån alltid – är män med makt som tafsar och trakasserar kvinnor utan.
Och även om makt handlar om mer än ekonomi, som inflytande och kontakter, har en kvinna som inte äger egna pengar små möjligheter att äga sina livsval, vilket understryker vikten av det som brukar kallas för fuck off-money. Alltså pengar som gör att man kan be vederbörande dra åt fanders.
Att ett någorlunda välfyllt bankkonto är den rakaste vägen till självständighet är ingen nyhet. Den mest kända pamfletten i frågan skrevs redan i slutet av 1830-talet.
I ”Det går an”, som bör ingå i en litteraturkanon om det blir någon, angriper Carl Jonas Love Almqvist både äktenskapet och skråväsende, som hindrade kvinnor från att bli ekonomiskt självständiga. Huvudpersonen Sara Videbeck håller brandtal och kastar en ring i vattnet. I stället för att gifta sig kräver hon att få leva i ett jämlikt äktenskap med Albert, utan formell vigsel och utan delad egendom.
– Går allt detta an, Albert?
– Det går an.
Även om mycket har hänt sedan Almqvist vässade pennan, är det ännu långt kvar till ekonomisk jämlikhet mellan könen. Tjejer presterar bättre i skolan än killar och unga kvinnor är överrepresenterade på de högre utbildningarna.
Trots det tjänar kvinnor mindre än män, jobbar oftare deltid, har lägre pensioner, är mer sjukskrivna, tar ut det mesta av föräldraledigheten och utför det mesta av det oavlönade hemarbetet.
Allt sker med det offentligas goda minne. För ja, det spelar roll hur föräldraledigheten är uppbyggd och hur det offentliga är som arbetsgivare. Anställda i offentlig sektor, som styrs av politiker, nekas oftare än andra heltidsanställningar och är mer sjukskrivna än andra.
Eftersom kvinnor dominerar på de arbetsplatserna borde ”världens första feministiska regering” inte ge sig förrän kollegorna i kommuner och landsting tar sitt arbetsgivaransvar på allvar.
Eller, med Sara Videbecks ord: Går allt detta an, Stefan Löfven?