Med minderåriga är det svårare. Föräldrar har inte bara rätt att bestämma över sina barn och sätta gränser. De förväntas göra det. Vilket sannolikt är en av orsakerna till att bekämpandet av hedersförtryck mot unga går långsamt.
Exempelvis fick en kvinna som Expressen rapporterade om i veckan svaret att "det är vanligt att ungdomar är missnöjda med föräldrarnas regler", när hon som 16-åring sökte hjälp hos socialtjänsten (15/1). Samtidigt visar en statlig rapport från 2014 att 100 000 unga i Sverige lever i hedersförtryck. Enligt Länsstyrelsen Östergötlands nationella kompetensteam mot hedersrelaterat våld och förtryck har antalet ärenden ökat med 50 procent från 2015 till 2017.
Lösningen är inte att relativisera och tillskriva olika människor olika rättigheter. Som Juno Blom, utvecklingssamordnare vid kompetensteamet och riksdagskandidat för Liberalerna, säger i en intervju med nättidskriften Kvartal, bör vi sluta använda prefix (8/12-2017). Barn är barn. Inte invandrarbarn och svenskfödda. Utan barn.
Och alla barn har samma rättigheter, som att delta i samtliga moment i skolundervisningen, bestämma över sina kroppar och få de redskap som de behöver för att framöver kunna ta kommandot över sin framtid. Varje undantag, som ofta görs med goda avsikter, riskerar att snarare legitimera än bryta den slags normer och strukturer som enskilda elever inte har bett om och som de mycket väl kan vilja bort ifrån.
Ett första steg för att komma åt problemet är att lärare, socialsekreterare och övriga som kommer i kontakt med unga lär sig att läsa av signalerna och ser skillnaden mellan vanlig gränssättning och regler som begränsar ett barns framtida livsutrymme och valmöjligheter. Frågorna som bör ställas är om ramarna är upprättade med barnets bästa och utveckling i fokus eller om det finns annat som spelar in? Är det individen eller kollektivet som anser sig äga personens framtid?
Är svaret det senare bör man i stället för att gå önskemål till mötes dels vara tydlig med hur skollagen och övriga lagar är utformade. Dels bland annat erbjuda stöd så att barnets föräldrar blir trygga med att vara föräldrar i ett annat land än de själva är uppväxta i.
För man får inte glömma att ökade rättigheter för flickor och kvinnor aldrig har räckts över på silverfat, utan är frukten av hårt, målmedvetet och kompromisslöst arbete, som ofta har skett i motvind. Dessutom har det i många fall varit människor i relativt privilegierad ställning som gått i bräschen, som över- och medelklasskvinnorna som kämpade för kvinnlig rösträtt, samtidigt som flera varit noga med att friheterna och rättigheterna ska gälla alla. Inte minst dem som i dag inte kan, vågar eller orkar höja sina röster.
Det är just därför skolan och övriga samhället aldrig får göra skillnad på barn och barn, beroende på bakgrund, kön och föräldrar.
Jag som är fri är skyldig att se den som är ofri, som Juno Blom uttrycker saken.