När extrastämman är över måste det för närvarande största borgerliga partiet i allmänhet, och dess ordförande i synnerhet, ta tag i den här mandatperiodens viktigaste uppgift: Hålla gränsen mot högerflanken.
Det handlar inte om att utplåna sig själv och skriva under ett carte blanche till Stefan Löfven (S). Utan om att markera att även om Socialdemokraterna är en historisk ärkefiende, och Sverigedemokraterna har utmålat S som sin huvudmotståndare i valet 2018, är inte min fiendes fiende en vän eller ens en acceptabel samarbetspartner som är att föredra framför den forna ärkerivalen.
Men det räcker inte att sätta gränsen strax före Sverigedemokraterna. Mellan M/KD och SD finns en blåbrun skala som anammar SD:s retorik, världsbild och lösningar, som undan för undan flyttar gränsen för hur vi pratar om många människor från andra länder och för vilka politiska förslag som anses vara acceptabla.
Här har den anständiga högern ett stort ansvar för att hålla gränsen, så att det offentliga samtalet inte förlorar sina nödvändiga spärrar. Det ställer höga krav på den nya M-ledaren.
Ett första steg är att markera mot partimedlemmar som gör övertramp, men även att akta sig för att själv använda liknande problembeskrivningar, insinuationer och spel på människors rädsla. Ett andra är att inte bara rikta kritik mot de rödgröna, utan i lika hög grad kritisera SD. Det duger inte att konservativa gång på gång går i taket på grund av beslut tagna med feministiska eller identitetspolitiska förtecken, medan de högerextremas klavertramp passerar obemärkt förbi.
Inte för att besluten aldrig förtjänar kritik. Men om man vill ha en nyanserad debatt kan man inte punktmarkera alla som är till vänster om en själv, för att samtidigt inte bara låta högerflanken vara, utan till och med kamma hem ryggdunken från den mörkbruna svansen.
Den nya M-ledaren måste börja med att sopa rent i sitt eget parti.