Gruppen vill slippa terrorstämplar och sanktioner, men hoppas också kunna växa sig större när den 82-årige Fatahledaren Mahmoud Abbas en dag lämnar scenen.
I början av maj valde Hamas en ny ordförande, Ismail Hania, med uppdrag att fixa en politisk nystart. Men för att vinna omvärldens förtroende måste man också göra något åt de mer oborstade delarna av sin ideologi.
Gruppens gamla partiprogram stödde sig på det tsarryska falsariet Sions vises protokoll och varnade för dunkla judiska krafter som dolde sig bakom “frimurare, Rotaryklubbar och spiongrupper”. Den typen av prilliga konspirationsteorier är olyckligtvis fortfarande gångbara i palestinsk politik, men knappast på det internationella planet.
Det nya programmet säger i stället att Hamas inte har några problem “med judarna på grund av deras religion”, bara med sionismen och Israels ockupation. Ingen tvivlar på att rörelsen förblir inpyrd med antisemitism, men många uppskattar i alla fall ett steg i rätt riktning.
Sen gällde det den stora vattendelaren i palestinsk politik, synen på 1967 års gränser. Hamas har traditionellt krävt en enda islamisk stat i dagens Israel-Palestina, men på senare år har gruppen signalerat att den nog kan acceptera en tvåstatslösning i praktiken så länge den slipper medge det i princip. Detta har nu satts på pränt i ett vagt stycke som dels kräver “Palestinas fullkomliga och fullständiga befrielse från floden till havet” och samtidigt säger att “de gränser som rådde 4 juni 1967” är föremål för en “nationell konsensus”.
Att det är motsägelsefullt är själva poängen. Hamas vill vinna samma internationella acceptans och politiska trovärdighet som Fatah, vilket kräver att man accepterar idén om en fredsprocess – men att säga det rakt ut skulle leda till en förfärlig inre svekdebatt. Då får det bli vissa krumbukter, och i praktiken verkar gruppen nu tycka allt på en gång.
– När folk säger att Hamas har accepterat 1967 års gränser så som andra har gjort, då är det en förolämpning mot oss, utbrast den högt uppsatte Hamasledaren Mahmoud al-Zahhar i ett försök att trygga sig mot kritik.
Sådana uttalanden grumlar det nya budskapet, men hindrar inte rivaliserande palestinska grupper från att försöka sno åt sig irriterade islamister från Hamas högerflank.
– Vi välkomnar inte att Hamas accepterar en palestinsk stat inom 1967 års gränser, klargjorde Islamiska jihad, den andra stora islamistgruppen i Gaza.
Nej, och det gör inte deras gemensamma fiende heller. I en videosnutt publicerad av den israeliska regeringen kommenterade premiärminister Benjamin Netanyahu positionsförflyttningen med att tala om “fake news” och kasta en kopia av Hamas nya partiprogram i papperskorgen.
Det är inte lätt att vara omedgörlig islamistgerilla och det är heller inte lätt att förhandla med Israel. Men Hamas verkar vara på väg att upptäcka att det svåraste av allt är att både äta kakan och ha den kvar.
Aron Lund är Mellanösternkännare och tidigare medarbetare på ledarredaktionen