Det är ett stort och principiellt viktigt åtagande som bör vara av intresse långt utanför kommunen. Det handlar om förskolavgiftens funktion som en sorts skatt och dess betydelse för förskolans ekonomi.
Här finns en längre historia. Den stora skattereformen och rikspolitikens strävan att hålla tillbaka offentliga utgifter på 1990-talet innebar att kommunala skattestopp infördes. Kommunerna hittade dock andra sätt att ta in medel, utan att straffas av staten. Höjning av förskolavgifterna var en av dem. Eftersom skatterna på höga inkomster hade sänkts var sådana höjningar inte så kännbara för hushållen.
Socialdemokraterna hade inga problem med det – fram till valrörelsen 1998. Maxtaxan i förskolan hade utarbetats i en liten krets i partiledningen, lanserats av Göran Persson och tagit de allra flesta, inklusive socialdemokratiska valarbetare, med överraskning.
Det var valfläsk i elfte timmen av en valrörelse där Socialdemokraterna var pressade. Men det var även en klok, liberal reform. Eftersom förskolavgifterna är kopplade till familjens inkomst fungerade maxtaxan som en sänkning av marginalskatterna. Det var en förstärkning av arbetslinjen och bra för jämställdheten. Denna effekt förstärktes successivt allteftersom maxtaxan inte höjdes i takt med lönerna.
Men det betyder också att ytterligare sänkningar av förskolavgiften får en begränsad betydelse i alla dessa delar, särskilt eftersom inkomstskatterna för löntagare har sänkts och plattats till betydligt på senare år.
I den andra vågskålen finns förskolans situation. Den kräver en utbyggnad på grund av fler barn. Föräldrar ställer högre krav på kvalitet och högre personaltäthet. Förskolans utökade pedagogiska uppdrag förutsätter mer utbildad personal och konkurrenskraftiga löner.
Det måste finansieras av kommuner som har att hantera en utbyggnad av äldreomsorgen för att möta en större andel äldre i befolkningen.
Att i det läget avskaffa förskolavgiften kan inte vara rätt prioritering. Kommunalrådet Jimmy Janssons (S) tal om att det ”bara” handlar om omkring 20 miljoner kronor vittnar om inte annat om dålig fingertoppskänsla.
Efter vårens debatt om situationen i förskolan, där personalen slog larm om tuff arbetsmiljö, borde politiken knappast fokusera hur man hanterar borttagande av förskolans resurser.
Till det kan läggas två andra kostnadskrävande punkter i partiets valmanifest: en utökning av den tid som barn till arbetslösa får vara i förskolan i Eskilstuna och ett avskaffande av avgifterna även på fritids – dock tyvärr utan att öppna verksamheten för de arbetslösas barn som skulle ha nytta av att förlänga skoldagen.
Sedan kan man fråga sig hur denna socialdemokratiska de facto skattesänkning passar in i den huvudkonflikt som partiet talar om på riksplanet. Där beskriver Socialdemokraterna valet som en folkomröstning. Sänkta skatter ställs mot ”välfärd”.
Avskaffade avgifter för en verksamhet innebär också en omfördelning till den gruppen medborgare från andra kommuninvånare, i det här fallet till löntagare med små barn från bland annat pensionärer.
Den konflikten borde vara bekant för Socialdemokraterna. Är det en pensionärsskatt de föreslår?