Under höstlovet tillbringade 200 ungdomar fyra dagar på en skola i Gävle, sovandes på golvet i klassrum – med dagar och kvällar fyllda av debatter, workshops och samtal, men förstås också en massa bus och skoj, nya vänner från hela landet, disco och uppträdande av rapparen Behrang Miri.
Det är fantastiskt att det finns så mycket engagemang, så många som väljer att vara med och förändra i stället för att nöja sig med passiva klagomål i stil med "vi har ingen lokal". För via ett kommunalt ungdomsråd kan de ta saker i egna händer, ordna aktiviteter och påverka besluten inom kommunen. Ett ungdomsråd måste ha sin egen agenda, och arbeta på sina egna villkor och inte vara alltför uppstyrt av en välvillig vuxenvärld.
Arbetet i ett ungdomsråd är också en skola i föreningsliv och demokrati. Det behöver finnas dagordning, talarordning och beslutsordning om alla ska komma till tals. Diskussionerna ska kunna leda till beslut som de allra flesta kan vara nöjda med, och inte bara de som skriker högst.
För vi behöver inte bara många fler unga som intresserar sig för kommunala frågor, utan unga som över huvud taget vill engagera sig i ett demokratiskt civilsamhälle i form av föreningsliv och fackliga organisationer.
Det finns ofta en bild av att det är väldigt svårt att komma in i ett politiskt parti, särskilt för unga människor. Men det är nästan alltid tvärtom: De flesta lokala partigrupper blir överlyckliga när det kommer unga människor som vill vara med. Samtidigt är arbetsformerna ibland stela. Det kan ta tid att lista ut när och hur man ska komma in i processer, och de kommunala uppdragen håller i många fall sin fyraårscykel. Kommunpolitik är också till viss del för dem som är verkligt bofasta, medan unga människor ofta flyttar runt, för studier, för att få tag i bostad eller för att man vill se något annat. Därför är det bra att det finns andra former.
Men fritidspolitiken är inte bara långrandiga sammanträden och mycket att läsa på. Enligt Politikens Trygghetsundersökning, PTU, som utförs av BRÅ, uppger var sjätte politiker att de utsatts för trakasserier, hot eller våld under 2011. Det är betydligt vanligare bland heltidspolitiker. Det är kanske inte så konstigt med tanke på att kommunalrådet vanligen exponeras i media på ett helt annat sätt än exempelvis en enskild ledamot i socialnämnden.
Men i undersökningen sticker det också ut att den mest utsatta åldersgruppen är de mellan 20 och 29, där mer än var fjärde uppgav att de utsatts för brottslig handling, jämfört med 13 procent i åldern 60 till 69.
Jag hoppas att min dotter kommer att fortsätta att tycka att det är både roligt och meningsfullt att vara med och påverka vad som händer i kommunen – och att hon kan göra det utan att skrämmas av hot och trakasserier.
Karin Pilsäter var tidigare riksdagsledamot (FP) och arbetar nu på TCO.