Bakgrunden var en snabbt försämrad rysk ekonomi, med investerarflykt, rubelfall, stigande inflation, problem för sanktionsdrabbade statsföretag med mera. Och utsikterna blev knappast bättre efter talet.
Oförsonlighet mot den demokratiska omvärlden och presidentens egendomliga lösningar på de ekonomiska problemen gav omedelbar marknadsreaktion och sänkte rubeln till ny bottennivå.
Men jag vill uppehålla mig vid andra inslag i Putins tal, de som ger inblickar i presidentens tankevärld.
Putin talade historia, mer än tusen år gammal sådan. Han sökte den ryska nationens rötter och fann dem på Krim. Det var där, i Chersones, nuvarande Sevastopol, som furst Vladimir lät sig bli döpt varefter han kristnade resten av landet, meddelade Putin. Därför har dessa platser samma betydelse för Ryssland, i civilisatorisk och andlig mening, som Tempelberget har för judar och muslimer, slog han fast.
Hur ska man förhålla sig till den utläggningen?
Det är ett uttalande värdigt Borat, skrev tidigare schackvärldsmästaren och dissidenten Garri Kasparov på Twitter.
"Det var i den antika grekiska staden Chersonesus som vikingfursten Valdemar av Kiev döptes. Svag grund för Moskvas anspråk på Krim", skrev Carl Bildt på mikrobloggen med anspelning på furst Vladimirs skandinaviska rötter.
Så kan man skämta om det. Putins historiska koppling klarar nämligen inte ens en prövning på grundskolenivå.
För det första vet ingen säkert var furst Vladimir blev döpt och när. Exakta källor saknas. Det kan ha varit 987 men även ett år senare. Dopet kan ha ägt rum i Kiev, alternativt i Vasiliv strax utanför. En populär legend anger dock platsen till Chersones nära nuvarande Sevastopol.
För det andra känner ytterst få i Ryssland till denna historia. Än färre har en personlig relation till Sevastopol och Krim på grund av legenden om dopet.
Det ger Putins grandiosa anspråk ett drag av parodi.
Men man bör se allvarligt på detta. Putin gör anspråk på hela det religiösa och politiska arvet efter furst Vladimir, i stället för att se honom och den Kievstat som han styrde över som källa till dagens tre öst-slaviska statsbildningar. Ja, han förnekar – åter igen – den ukrainska nationens men även den vitryska (belarusiska) nationens själva existens.
Det är inte första gången som Putin, som själv saknar historisk skolning, skriver om historien av politiska skäl – och hans ambitioner på området sträcker sig mycket långt. Den 5 november samlade han sig närstående historiker och höll en tv-sänd historieföreläsning för dem. Presidenten uppmanade forskarna att skriva Krims historia, "annars skriver någon annan den".
På samma möte sökte Putin rehabilitera Molotov-Ribbentrop-pakten. Det var inte fel att underteckna icke-angreppspakt med Tyskland, sade han, och menade att Polen fick vad det förtjänade 1939, eftersom landet hade annekterat en del av Tjeckoslovakien året innan.
Det leder in på ett annat inslag i torsdagens tal. Putin citerade filosofen Ivan Iljin och det är inte första gången. Citatet var rätt platt – det handlade om kärlek till Ryssland – men Putins ständiga återkomst till denne tänkare är högintressant.
Ivan Iljin var en slavofil som utvisades av bolsjevikerna 1922 och hamnade i Tyskland. Där välkomnade han Hitlers maktövertagande 1933 som han såg som en sund och hoppingivande reaktion mot vänsterradikalismen.
Ändå tvingades Iljin, som ett opålitligt element i Nazityskland, fly till Schweiz där han så småningom omvärderade sin syn på nazismen och fascismen något. I en känd text "Om fascismen" från 1948 kritiserar han dessa regimers "misstag", bland annat regionsfientlighet, personkult, partimonopol. Rashatet finns som en kritikpunkt bland många och Förintelsen existerar inte i resonemanget.
Iljin avslutar med att Spaniens diktator Franco och Portugals Salazar har förstått misstagen och söker undvika dem för egen del. Vidare hoppas han att ryska patrioter gör detsamma.
Texten finns i Iljins artikelsamling "Våra uppgifter" och ingick i ett bokpaket som presidentadministrationen överlämnade till Rysslands guvernörer inför förra nyårsledigheten.
Centrala utgångspunkter hos Iljin är rysk exceptionalism, en närmast ödesbestämd egen väg för Ryssland i kraft av dess andliga överlägsenhet, och auktoritarism.
Det sistnämnda finns beskrivet i "Om fascismen". Iljins modell är inte en totalitär stat utan en pseudodemokrati där det råder formell mångfald inom det religiösa livet, massmedierna, vetenskapen, konsten, ekonomin – men där bara med regimen lojala aktörer ges manöverutrymme.
Känns det igen?
Ivan Iljin dog i Zürich 1954. 2005 flyttades hans kvarlevor till Moskva. Putin har sagt att han bekostat Iljins gravsten ur egen ficka.