En del utgifter, däribland försörjningsstöd, minskar. Kommuner som budgeterat något så när försiktigt kommer för 2017, liksom för 2016, ofta att ha bokslut med till synes prydliga överskott.
På tio års sikt hjälper det inte så mycket. Helt andra krafter är i rörelse. I särklass starkast är ökningen av befolkningen över 80, som behöver mest äldreomsorg.
Prognosen före jul från SKL – Sveriges Kommuner och Landsting – pekade på kommunala bokslut 2017 med sammanlagt överskott på ungefär den nivå som varit vanlig från 2010, omkring 14 miljarder. 2016 var ett ovanligt starkt år i kommunalekonomin.
Så vi kan den här vintern vänta oss rader med hyfsade kommunala bokslut. Eskilstunas kom den här veckan, och innehåller en del som kommer att kännas igen i andra kommuner. Att det blivit mer pengar över än i budget beror inte på kärnverksamhetens skol-, omsorgs- och socialsektorer. Där väger de senare verksamheternas plus upp skolans minus.
Däremot är det konjunktureffekter och följder av statsbidrag. De senare kan vålla missförstånd. I likhet med Katrineholm och Vingåker fick Eskilstuna ett statligt stimulansbidrag till bostadsbyggande utbetalt, dryga 40 miljoner. De båda andra fick drygt elva respektive knappt fyra. Kostnaderna det ska täcka kommer 2018-19. När intäkten ändå är med i bokslutet 2017 ser det snyggare ut än det i själva verket är.
Men överskott ett år som 2017 är förstås rätt. Långsiktig ekonomisk balans i en kommun brukar kräva att de årliga intäkterna är någon eller ett par procent större än de löpande kostnaderna. 2015 och 2016 har landets kommuner totalt legat ett stycke ovanför tvåprocentsstrecket. Det skulle vara illa om detta inte klarades under uppgången på arbetsmarknaden som nu pågått några år. Den har sina orsaker i Anders Borgs och Göran Perssons tid.
Långsiktigt mest avgörande är inte hur det budgeteras i kommunerna utan vad som händer i näringsliv och arbetsmarknad. Där uppstår skattebasen, både för kommunalskatten och för de inkomster som staten bland annat kan använda till statsbidrag för vård och skola.
Tio år framåt väntas befolkningen 20-64 år öka med kanske 7-8 procent. Men antalet äldre över 80 väntas öka med över 40 procent. Även antalet skolbarn ökar, men inte alls lika drastiskt. Kostnadstrycket i kommunerna kräver något mer än att lova, satsa och fördela i den lokala politiken. Det kräver att fler kommer i arbete i en växande privat sektor.
Att göra rätt saker, att göra det effektivt och att undvika sådant som onödiga skrytbyggen av hallar och arenor är ju klokt. Men kärnfrågan för kommunal välfärd ligger i arbets- och företagsfrämjande skattepolitik, i utbildningen samt i näringslivsklimatet.
Det är inget nytt. Så har det alltid varit. Men det blir extra tydligt nu. Trycket uppåt på kommunernas kostnader – vid oförändrad standard men ändrad ålderssammansättning – ökar snabbt, till tredubbel ökningstakt jämfört med Perssonregeringens senare tid. Det betyder det dubbla jämfört med 90-talet.
Utan invandring hade det blivit värre genom att den yrkesverksamma befolkningen krympt det kommande årtiondet. Nu vill det till att det lönar sig att arbeta och att det är bra klimat för livaktigt näringsliv. Annars blir det inte bara i kommunernas bokslut som det ser tråkigt ut.