Några veckor senare intervjuade jag Stalins barnbarnsbarn Jacob Dzjugasjvili i Tbilisi. Han visade sig vara en högst belevad person. Dessutom en av de mest svårintervjuade jag någonsin mött. Varje fråga mötte han med en lång, abstrakt monolog om vad det egentligen berodde på att Sovjetunionen föll samman. Enligt honom var det ledarna som hade förlorat sin känsla för folket – de var helt enkelt inte längre sitt folk.
Uppfattningen om ledaren som en organisk del av sitt folk är inte alls ovanlig i före detta sovjetländer. Ordet narod (folk) används ofta i både kaukasiska och centralasiatiska länder, och ordet böjs i singularis. Folket är ett. En organism som kan formas, ledas och styras. Folket tänker inte, det känner. Folket har alltid rätt.
Det finns knappast någon farligare utgångspunkt för en demokrati än just denna. Om folket är en enda stor organism är det ju fullt begripligt att enskilda individer vid behov måste offras.
För några veckor sedan firade Ryssland dagen då man minns offren för politisk förföljelse. Utanför Moskva samlades folk i södra Butovo där NKVD arkebuserade minst 20 000 personer under den stora terrorn på 1930-talet. I Vladivostok har en klockstapel rests för att hedra minnet av dessa offer. Där har man nyligen funnit resterna av minst 500 personer som sköts och skyfflades i massgravar.
Det är under motstånd, protester och istadigt förnekande Ryssland möter sin historia. En stor del av arkiven har stängts. Historielärare uppmanas att inte "svärta ner" sovjethistorien. Samtidigt pågår utgrävningar av massgravar. Man grundar museer och reser minnesmärken. Varlam Sjalamov, den största Gulagskildraren vid sidan om Aleksandr Solzjenitsyn, fick nyligen en egen minnesplakett i Moskva.
Tidens kvarnar mal och mal. Dagens ryska ledarskap anser att Stalin var en "god manager", men det spelar ingen roll. Till sist kommer de döda upp till ytan i alla fall.
Anna-Lena Laurén är och Hufvudstadsbladets och Svenska Dagbladets korrespondent i Moskva