Det var hög tid redan före jul. Men då lades en del av propositionen om EU:s regelverk om offentliga upphandling åt sidan.
Det som hakade upp sig var paragraferna om att myndigheter – däribland kommuner – som handlar upp arbeten av olika slag ibland ska ställa minimikrav om arbetsrättsliga villkor. Allt annat i det omfattande lagärendet gick igenom, efter åratal av jobb här hemma och i EU. Men i delfrågan om krav för att förebygga oskäliga arbetsvillkor lät riksdagspartierna sig jagas av arbetsmarknadsparter på båda sidor – till en mycket onödig konflikt.
Regeringen uppmanades att återkomma. Det har den nu gjort, med att gå kritiken till mötes vad gäller de mycket små företagen. Det har lösts på ett enkelt sätt. Reglerna gäller bara ovanför tröskelvärden hämtade ur EU-lagstiftningen. Kommun- och landstingsentreprenader mindre än 1,9 miljoner kronor omfattas inte. För statens myndigheter blir gränsen 1,2 miljoner – för offentliga sektorns byggentreprenader 48 miljoner. Därmed är den besvärligaste frågan förd åt sidan, utan att syftet nämnvärt äventyras. Lön, arbetstider och semestervillkor kan krävas enligt avtalens miniminivåer – respektive reglerna när företag i andra EU-länder har arbetskraft utstationerad.
Det var dags att göra upp, och det gjorde Kristdemokraterna. Deras ledamot i finansutskottetJakob Forssmed – nu även t f partiledare – godtog regeringens bud.
Det gjorde han rätt i.
Övriga borgerliga partier bör också, när det kommer till motioner och utskottsarbete, inse att det är dags att avsluta den här oenigheten. Den bör inte få störa riksdagsarbetet i större frågor.
I höstas var det många hårda ord om att andra organisationer eller riksdagsgrupper var antifackliga eller ovänliga mot småföretagen. Vare sig regeringen eller oppositionen gick in för att jämka ihop sig. De som ville ha hård konflikt längs blockgränsen fick hållas.
Efter nyår har det förhandlats i tysthet. Regeringen kom med ett bud som gick rimliga borgerliga synpunkter till mötes utan att de fackliga organisationerna fick skäl att vara upprörda. Det sades vara tidspress med hänsyn till en tidsfrist på EU-nivå. KD tänkte av allt att döma snabbt nog och gjorde upp.
Har de andra några hållbara invändningar kvar? Att kraven ska ställas bara om det behövs med tanke på riskerna för grovt oskäliga arbetsvillkor i den bransch det gäller innebär naturligtvis att det kan upplevas som osäkert vilka krav som kommer att vara med när en entreprenad ska ut på anbud. Men den osäkerheten är rimligen en mindre fråga, jämförd med förenklingen att kommuner och myndigheter i väldigt många fall, där branschen är fri från grava missförhållanden, kan hoppa över frågan om arbetsrättsliga minimikrav. Skandalösa fall, som vid en del taxiupphandling till färdtjänsten, är ju undantag, inte vanligheter.
Det har ett stort värde att riksdagen kan sätta punkt i detta slags stridsfrågor. De blir annars tummelplats för sådana aktörer i fack och näringslivslobby som gärna ser polarisering, och känner trygghet i den – just för att den förhindrar ett bättre samarbetsklimat över blockgränsen.
Seriösa riksdagspartier ska ansvara för att landet kan styras. De ska inte låta sig toppridas av aktivister och radikaler i intresseorganisationer.