Jag är på väg hem i Eskilstunastadsdelen Nyfors. På gågatan ser jag ett bråk. En man skallar en annan som faller ner, varefter skallaren sparkar på den liggande.
Jag springer fram och knuffar undan angriparen. Vi brottas lite lätt i stående ställning samtidigt som jag försöker få fram något förnumstigt om att man inte ska slåss. Han som nyss låg är uppe på benen och ger sina synpunkter på skeendet. När allt är lugnt ger jag mitt visitkort till båda männen. Några månader senare kallas jag till polisförhör som vittne.
Den fortsatta rättsliga hanteringen av ärendet vet jag inget om. Men det är en annan sak som jag har tänkt på sedan dess. Runt oss på gågatan fanns ett tjugotal personer. Flera följde vårt lilla drama. Men ingen hjälpte till ens med ord. Jag utgår från att någon ringde polisen, men är inte säker.
Händelsen dyker upp i mitt huvud varje gång jag läser om angrepp som inträffar inför vittnen som väljer att inte agera. Många tänker främst, fullt förståeligt, på sin egen säkerhet men drabbas nog också av kollektiv passivitet – ”Varför ska just jag?”
I det enskilda fallet kan det vara helt fel agerande. Men det finns även ett annat perspektiv. Oviljan att ingripa, den berömda svenska konflikträdslan, är kanske en omistlig del av vårt förhållandevis fredliga och välorganiserade samhälle. Vi kastar oss inte in i situationer utan avvaktar och litar på att det ordnar sig.
Därför är förra veckans uppmaning från polisen i region Öst anmärkningsvärd. Presstalespersonen bad allmänheten om hjälp med att gripa en man som tafsar och sprutar kräm på kvinnor i Eskilstuna. Hon nöjde sig inte med att uppmana folk att observera och anmäla utan resonerade om envarsgripande.
I praktiken innebär ett sådant gripande, som alla har rätt att göra, att hålla fast en, enligt signalementet, 180 centimeter lång, normalbygd man, som sannolikt gör motstånd. Det ska göras med en proportionell nivå av våld och under förutsättning att polisen anländer snabbt.
Ytterst få klarar av en sådan uppgift rent fysiskt eller kan göra rätt bedömning av vad de får göra i en pressad situation.
Men det mest bekymmersamma är signalen från polisen till medborgarna. Det är inte ”vi sköter det med er hjälp” utan ”vi klarar inte detta, gör vad ni kan själva”. Så ska det inte vara i Sverige.