Ulf Adelsohn, före detta M-ledare, är inne på samma linje.
– Någon gång måste detta sluta, säger han till Expressen (18/9).
Men det måste det inte alls. Resonemanget bygger på att SD:s storlek – drygt 17 procent – är ihållande och att partiet kommer att växa om det inte får vara åtminstone stödparti.
Men tänk om det är tvärtom. I söndags publicerade Svenska Dagbladet ett reportage där flera sverigedemokrater intervjuades om valresultatet. Om artikeln ska sammanfattas i ett ord är det ”besvikelse”.
– Vi har satsat så hårt i det här valet men nu gick rullgardinen ner, säger en.
– Dagen efter valet kände jag att jag inte klarar fyra sådana år till. (…) Vi är tillbaka på ruta ett. (…) Det är så jobbigt att de andra inte vill prata med oss, säger en annan.
Ett annat uttryck är att luften gick ur. Att ta hem platsen som näst största parti var viktigt för SD eftersom de dels blivit svårare (men inte omöjliga) att förbigå i regeringsförhandlingar, dels hade fått ökat självförtroende medan Moderaternas krympt.
Jämför med Feministiskt initiativ, som var mer eller mindre säkra på att komma in i riksdagen 2014, men misslyckades, och på riksnivå har sjunkit ihop till ingenting. Det skedde visserligen från en betydligt lägre höjd än SD, men det är lätt att tappa gnistan när man befinner sig på en ökenvandring tillsynes utan slut.
Det vet partiledningen, och redan dagen efter valet skrev Mattias Karlsson, ibland titulerad SD:s chefsideolog, sitt uppmärksammande Facebookinlägg med uttryck som ”existentiell kamp”, ”vår nations överlevnad” och ”det finns ingen tid att vila eller att sörja brustna illusioner och förhoppningar”. Själv kallar han det för peptalk, riktad till partiets medlemmar som snart ska gå in i en valrörelse inför EU-valet i maj.
Sannolikt kommer det dock att bli svårt att ladda om. Och övriga partier kan gott köra sina egna peptalks, rikta in sig på regeringsförhandlingar över blockgränsenoch låta SD drabbas av pyspunka.