Det hon inte kan förlika sig med är ”hur skolan någonsin ska kunna bli likvärdig, så länge den inte är fri från läxor”, eftersom elevernas möjligheter att få stöd hemma skiljer sig åt. Att många skolor erbjuder läxhjälp, vilket är alldeles utmärkt, ändrar ingenting för Malmöläraren: ”ofta krockar dessa tider med modersmålsundervisning eller annan fritidsverksamhet.”
Att modersmålsundervisningsker efter skoltid och bör prioriteras är en sak. Men lektionerna äger sannolikt inte rum varje dag, utan någon gång i veckan. Det finns alltså gott om tid att delta i läxläsning, även för elever med annat modersmål än svenska.
Allvarligare är att en lärare tycks anse att fritidssysselsättningar med självklarhet trumfar skolans erbjudande om läxläsning. Vem ska vara tydlig med att deltagande i ”annan fritidsverksamhet” är en oacceptabel ursäkt för att inte ha gjort läxan, om inte ens lärarna står upp för bildningsidealen?
En sådan markering är för övrigt särskilt viktig gentemot elever som saknar stöd hemifrån, och alltså inte har föräldrar som poängterar vikten av att studera. Det är de som är de största förlorarna om kraven sänks, vilket påverkar snedrekryteringen till högskolan, eftersom barn till högutbildade oftare får hjälp hemma med att lära sig studieteknik och att ansvara för sitt eget lärande, oavsett om skolan matar in tänket genom att skicka hem läxor eller inte.
En annan orättvisa med en läxfri skola är att vi är olika och lär oss olika saker olika fort. Att barn skulle vara undantagna, och att alla under 18 år alltså kan lära sig lika mycket på exakt samma tid, bara förutsättningarna är de rätta, är på sin höjd en utopi – även om det är tveksamt om den sortens likformighet inom mänskligheten är önskvärd.
En del elever förstår och tar till sig vad läraren säger efter en genomgång, medan andra måste nöta in glosor, årtal och ekvationer. Förutsatt att inte en betydande del av undervisningstiden används för både en andra, tredje och fjärde repetitionsrunda, som kommer att få de snabblärda att i bästa fall somna av tristess, i värsta fall störa lektionerna så att ingen får något gjort, måste elever som lär sig långsamt och normalsnabbt få möjlighet att lägga ner mer tid på varje moment än de snabbaste.
I annat fall tar man ifrån ambitiösa elever, som trots att de inte är blixtsnabba har siktet inställt på läkarlinjen, deras enda chans att hålla jämna steg med dem som tycks lära sig alla fakta i boken bara genom att lukta på omslaget.
Alternativet är att de som lär sig snabbt eller har väldigt goda uppväxtvillkor, ges en medfödd rättighet att komma in på prestigeutbildningarna och nå längre i varje ämne än den breda massan. De senare ska inte ens uppmuntras att försöka.