Två liberala partier som på senare tid har markerat allt mer kraftfullt mot rasism, populism och exkluderande nationalism, även om det svajade lite i slutet av förra veckan, när SVT rapporterade att de borgerliga partierna skulle ha lovat SD ordförandeposter i riksdagens utskott under nästa mandatperiod.
Dagen efter gick dock både Jan Björklund (L) och Annie Lööf (C) ut med dementier. Lööf kallade Sverigedemokraterna för ett främlingsfientligt parti med rötter i nynazismen på sin Facebooksida och slog fast att ”en av valets viktigaste frågor är vägvalet mellan främlingsfientlig populism, och medmänsklighet och liberalism”.
Jan Björklund (L) har i sin tur lovat sina söner, som är adopterade från Korea, att aldrig medverka till att Sverigedemokraterna får makt.
Det är bra. Men det gäller att hålla fast vid vad man har lovat även efter valet, och inse att det inte rakt av går att skilja på aktivt och passivt stöd. Om en regering är beroende av det passiva stödet för att få igenom sin budget och sin politik kommer man förr eller senare sannolikt att anpassa sina förslag i stödpartiets riktning eller inleda regelrätta förhandlingar.
Om detta sker samtidigt som auktoritära, populistiska och främlingsfientliga partier i Europa vinner mark är det dags att hissa varningsflaggan. Som Annie Lööf nyligen skrev i Aftonbladet ser vi ”hur globaliseringens kritiker vädrar morgonluft. Hur öppenheten steg för steg byts mot splittring. Hur slutenhet i stället för samarbete pekas ut som vägen framåt”. (28/6)
Att dra slutsatsen att det bästa sättet för att vinna röster och förtroende är att surfa på den vågen är fel väg att gå. Tvärtom är det nu, när liberala värden är mer hotade än någonsin tidigare under 2000-talet, som de liberala partierna och deras principfasta hållning behövs som mest.
Det är budskapet som Jan Björklund bör föra fram i kvällens tal, när han står på Almedalens stora scen. Och det bör upprepas i morgon av Annie Lööf.