37 procent ansåg att partierna var mycket eller ganska bra på att göra detta. Majoriteten av de svarande trodde alltså inte det. När Förtroendebarometern i höstas presenterade sina siffror, låg partierna i förtroendebotten: endast 15 procent svarade att de hade mycket eller ganska mycket förtroende för dem.
Tänker vi oss partier som en sorts ”varor”, och ”väljare” som ett slags ”kunder”, verkar väljarna något purkna på det som ska vara partiers huvuduppgift: att representera deras krav, önskemål och behov. På vanliga marknader brukar missnöje med det etablerade utbudet av varor leda till att pigga entreprenörer dyker upp och erbjuder produkter som bättre matchar kundernas efterfrågan.
Fungerar det så i politiken?
Även om marknaden tycks litet trög, har det kommit att bli ganska vanligt att politiska entreprenörer på lokal nivå kraftsamlar och bildar partier. Efter 2014 års val fick 181 olika partier som inte hör till de etablerade riksdagspartierna sammanlagt 539 mandat i 142 av landets kommuner. Deras röstandel uppgick totalt till 5,3 procent.
I vissa kommuner mäktade de dessutom med att bli rejäla maktfaktorer och därmed hot mot de etablerade drakarna. 11 lokala partier fick mer än 20 procent av rösterna.
Inget tyder på att trenden håller på att vika. Den 16 maj redogjorde Dagens Nyheter för att vi aldrig tidigare sett så många lokala partier anmäla att de ämnar delta i valet – hela 221 hade gjort det vid tidpunkten för DN:s granskning.
Den här ökningen i anmälda partier kan till viss del förklaras med valteknisk justering inför 2018 års val (nu kommer endast de röster att räknas som giltiga vilka läggs på partier som formellt anmält deltagande i valet), men signalen är likväl kraftig: det finns ett missnöje med hur de etablerade partierna upplevs sköta sig i kommunpolitiken.
Eftersom jag en gång i tiden skrev boken "Varför bildas nya partier?" (2005), får jag ibland frågan om det inte är dåligt för demokratin att lokala partier bildas och når framgångar. Tvärtom, brukar mitt svar vara. Trogen marknadsanalogin tror jag att om det är så att det existerande utbudet av partier av ett eller annat skäl blir sämre på att erbjuda det väljarna efterfrågar, är det ett sundhetstecken att partientreprenörer kliver in, öppnar egen låda och försöker fånga upp (be)svikna röster.
Precis som på privata marknader är konkurrens av godo här. Det gör att de etablerade partierna inte kan vara så bekväma. Det tvingar dem till självrannsakan och förnyelse för att inte tappa ännu mer till nykomlingarna.
Allt annat lika är detta bara bra för det politiska systemet och för demokratin.
Gissur Erlingsson är docent i statsvetenskap vid Linköpings universitet och bosatt i Gnesta.