Då säger tjejerna nej. Inte genom att ge sig ut och demonstrera. Utan tyst. De skickar helt enkelt inte in någon ansökan.
Det har numera gått så långt att de flesta kommuner som förr hade luciaomröstningar, via lokaltidningen eller någon förening, har fått lägga ner arrangemangen. Inte för att ingen vill se och lyssna, utan för att det knappt finns några som ställer upp på att bli fram- och bortröstade på grund av hur de ser ut på bild.
Det betyder inte att luciatågen har slutat gå. Skolor och förskolor håller traditionen vid liv, och många körer har luciakonserter med en Lucia som i regel är framlottad bland körmedlemmarna.
Förändringen är ingen hårresande revolution, men den är ett tecken på att utveckling inte nödvändigtvis är storskalig och samhällsomvälvande, utan även sker i det lilla. Och eftersom det inte finns några fotografier på Lucia, som enligt legenden levde på Syrakusa på 200- och 300-talet, har vi ingen aning om hur hon såg ut, och alltså inte heller om hon med dagens mått mätt skulle ha klassats som snygg.
Däremot vet vi att hon rent statistiskt sannolikt inte var blond. Inte heller var hon en vän varelse som tyst skred fram.
Tvärtom gick hon i bräschen och tog ställning för de fattiga, protesterade mot att gifta sig med den man som valts åt henne och höll så hårt fast vid sin kristna tro att hon dömdes till att arbeta på en bordell (apropå #metoo och män som anser sig ha rätt att ta sig friheter över kvinnors kroppar).
När TT skriver att Lucia är en ganska harmlös tradition och att luciavreden är ett relativt ny inslag, är det alltså en sanning med modifikation.
Lucia var knappast harmlös och hennes agerande väckte uppenbarligen vrede. Framför allt bland dem som såg varje samhällsförändring och normmotståndsom ett tydligt steg i fel riktning.