Det gjorde honom till fransk president, och han lyckades snabbt och grundligt renovera landets otympliga arbetsrätt. Det hade andra presidenter och regeringar skyggat för eller misslyckats med.
Det var en svår uppgift. Att få bättre ordning i EU-samarbetet är långt svårare. Men när Macron i veckan försökte sparka igång en stor reformdebatt i EU, gjorde han det med besked. Han höll ett två timmars tal och spottade ur sig vad som kan bli hundratals stora och små EU-frågor – delvis ytterst kontroversiella och klart svårlösta.
I klimat- och i försvarspolitik, och om skatte- och flyktingfrågor, ägnar sig en rad medlemsländer åt att vägra samarbeta, åka snålskjuts på andra och sno åt sig från andra länders skattebaser. Samtidigt tar de för sig vad de kan av den inre marknadens fördelar och av de gemensamma kassorna för struktur- och regionalfrågor.
Det blir ohållbart. Såväl finans- och budgetkriserna som obstruktions- och Svarte Petter-spelet i flyktingpolitiken har avslöjat grav brist på solidaritet. Det behövs bättre ordning och mer ärlighet i EU-samarbetet, om det inte ska stagnera och falla sönder.
I övriga EU-länder bör nu politiken reagera med reformvilja och fler konstruktiva uppslag, efter att Macron försökt skaka om EU häftigt – i syfte att få lösningar på åtminstone några större reform- och ordningsfrågor.
En av dessa är klimatpolitiken. Där har en del EU-medlemmar, som Frankrike och Sverige, ett i hög grad koldioxidfritt elsystem. Andra klamrar sig fast vid kolkraftverk eller fossilgasrör. Bryts inte det mönstret blir det aldrig uppslutning om att ta Parisavtalet på allvar.
Macron vill här, och på fler områden, ta in skattefrågor i samarbetet. Han vill ha en gemensam lägsta nivå för skatt på förbränning av fossilt kol. Det är angeläget. Mer problematisk är hans idé om hur risken ska hanteras att klimatpolitik kan tynga mest på ekonomins produktionssida, medan mycket konsumtion lämnas opåverkad, med varor från länder där inga eller föga klimathänsyn tas.
Han anknyter till en debatt om koldioxidskatt på importvaror, efter den fossilanvändning de beräknas ha vållat. Problemet är mycket reellt. Teorin är inte så konstig. Men i praktiken kan det bli krångligt och felräknat. Det kan urarta i kapplöpning om handelshinder. Även på andra ställen gäller det att se upp för att gammal fransk protektionism kan smyga sig in och åstadkomma avarter av Macrons ambitioner.
Vidare vill Macron ta ett betydelsefullt men inte radikalt steg mot skatteharmonisering. Bolagsskatt ska då ligga inom en ”korridor”. Alla länder ska ta ut socialförsäkringspremier på minst en viss nivå. Hans förslag förefaller ha udden åt tre håll. Dels EU-länder som Irland, Cypern, Luxemburg och andra, som satt i system att snylta på de andras skattebaser. Dels skatteflykt via hälarholmar och liknande ”skatteparadis”, i den mån samarbete i OECD ännu inte har rått på det. Dels länder som har så svaga sociala trygghetssystem att de konkurrerar med arbetskraft som blir billig genom att vara socialt oskyddad.
En lång rad EU-länder kan på olika sätt känna sig träffade av Macrons upprensningsförslag. Det väntade motståndet möter han med ett krav att länder som inte följer de nya principerna ska utestängas från EU:s regional- och andra fonder. Vad han då indirekt påminner om är att stödet för att ha kvar dessa fonder kan försvinna om inte ett mått av skatteharmonisering och åtgärder mot skatteflykt accepteras.
Samma fråga har aktualiserats i flyktingpolitiken. Där börjar det ses som oacceptabelt att en del länder vägrar att ta någon del alls av ansvaret, men ändå tror att de ska få EU-pengar från exempelvis Tyskland eller Sverige.
Här knyter Macron an till pågående diskussioner om gemensam europeisk asylprövning. Han fyller på med att alla länder borde betala till en del länders större utbildning och integration av flyktingar, och han vill lägga yttre gränsbevakning på en EU-myndighet. Knäckfrågan, för både hans och EU-parlamentets diskussioner, är hur det ska hindras att en del länder som vill ha nollkvoter totalsaboterar den positiva sidan av systemet. Det behövs ju också en fungerande ordning för att ta hand om och skydda flyende och förföljda, och ge dem fristad i Europa.
Sedan är det ett ökat försvarssamarbete. Där har svaret brukat vara att EU ska hålla sig borta från Nato:s uppgifter. Med Trump i Vita huset, och med flera europeiska länders tröghet i att stärka sin militär, kan man se mer positivt på utökat europeiskt samarbete även i det militära. Men det måste ju inte betyda att det ska göras inom EU, och för hela EU.