Nej, estetiska ämnen bör inte vara obligatoriska på gymnasiet, som regeringen föreslog i veckan. Inte ens när det motiveras med att musik, bild och drama förbättrar inlärningen av läsning och skrivning, vilket 16-åringar redan borde behärska.
Nej, vi kommer inte att göra kommunikation, retorik och arbetsmarknadskunskap till obligatoriska kurser i grundskolan. Trots att det föreslås med jämna mellanrum.
Vi kommer inte heller att ge alla elever varsin laptop eller ipad, bara för att det är trendigt. Eller ha kvar skolor med låga resultat, om vi kan få mer kunskap för varje satsad skattekrona med en annan skolorganisation.
Vidare borde regeringen backa från beslutet att alla grundskolelever från och med i höst ska läsa programmering som en del av matematikundervisningen. Inte för att det är fel med programmering, utan för att majoriteten av matematiklärarna, enligt Lärarnas riksförbund, saknar rätt kompetens. Det bör åtgärdas innan de ska lära ut kunskaperna till eleverna.
Ett annat nej gäller tvära kast i skolpolitiken. I veckan skickade regeringen ett förslag på lagrådsremiss om att gymnasiets yrkesprogram automatiskt ska ge högskolebehörighet, vilket togs bort 2011. Det är möjligt att ändringen var olycklig, men vi måste åtminstone ge reformer tio år, så att de sätter sig, innan vi försöker klubba igenom nya beslut.
Det här perspektivet hörs sällan i debatten och det är inte särskilt konstigt. Beslutsfattare och opinionsbildare som verkar i den andan uppfattas ofta som tråkiga och oresonliga, rent av som bakåtsträvare, som inte har hela bilden klar för sig. Hade de haft det skulle de förstå varför just fler slöjdtimmar eller livskunskap, som var populärt under många år, är vägen till framgång.
När jag 2016 skrev att om valet står mellan mindre tid för läsförståelse, naturvetenskap och moderna språk, eller färre timmar slöjd, musik och bild, så bör de senare ge vika – fick jag många mejl om att de estetiska ämnena tvärtom borde ha mer plats. Däremot inte ett ord om vad som skulle bort. Eller att en lösning kan vara att bygga ut den kommunala kulturskolan, så att fler får möjlighet sjunga, måla, spela teater och lära sig noter på fritiden.
För att skolan inte kan hörsamma alla önskemål, betyder inte att de föreslagna kurserna är dåliga i sig. Inte minst eftersom inga kunskaper är av ondo. Däremot har eleverna bara nio obligatoriska år i grundskolan och tre frivilliga på gymnasiet. Mer undervisning inom ett område innebär därför mindre tid för annat. Alternativet är utökad skoltid, och att döma av reaktionerna på ledartexten om att korta ner loven, som tidningen publicerade tidigare i veckan, är mer undervisning ingenting som faller i smaken.
Då återstår bara att prioritera inom dagens tidsram, vilket inte är detsamma som att hela ämnen måste slopas. Men om morgondagens elever ska ha allt fler nymodigheter på schemat, som programmering och digital källkritik, är det inte orimligt att äldre kunskapsområden får ge vika, och det vore i så fall inte första gången. Exempelvis har hembygdskunskap och barnkunskap gått i graven och kristendomskunskap ersatts av religionskunskap.
Även om långt ifrån alla gillade förändringarna var de rätt. Det finns inget egenvärde i att ha de ämnen som vi ”alltid har haft” och det behövs en gräns för hur mycket nytt man kan proppa in i en läroplan. I alla fall utan att ta bort.