Så du går in på Tinder eller någon dejtingsida på internet. Där lägger du ned en rejäl dos energi, inte på att beskriva vilken förtjusande, intelligent, rolig och klok person du är, utan på att berätta hur trista, fula, menlösa och illaluktande alla andra är.
Du har nu gjort en så kallad ”Oatly”. Likt låtsasmjölktillverkaren som säljer oätligt havregegg med hjälp av alltifrån dumheter till rena lögner om riktig mjölk har du visat att du inte tror att din egen ”produkt” är tillräckligt bra för att bära sig på egen hand. Och att du därför likt en mellanstadiemobbare måste ösa dynga över någon annan för att framstå som bättre själv.
Den här typen av ”negative campaigning” är inget nytt påfund. I USA har den funnits länge, inte minst inom politiken där presidentkandidater i alla tider spridit rykten och i vissa fall baserat hela kampanjer på att visa motståndarens uselhet. I Sverige har vi däremot varit någorlunda förskonade från dylikt trams. Visst har vi sett ett och annat lågvattenmärke, som när en SSU-ombudsman för drygt tio år sedan i bloggen ”Rättvis och balanserad” kallade Reinfeldt för pedofil. Men aldrig tidigare har det varit så mycket gnäll på ”de andra” och så lite diskussion om faktisk politik.
Med mindre än ett år kvar till valet tycks det enda som intresserar stora delar av partisverige vara att svartmåla meningsmotståndare, och på varje kritisk fråga svara "men de andra då?". Socialdemokraterna gör kampanj på att tala om hur dåliga Alliansen är och i riksdagen står statsminister Löfven (S) och talar om ”den ohållbara borgerliga flyktingpolitiken”. Han syftar då på en politik som inte skiljer sig ett dugg sig från den flyktingpolitik hans eget parti drivit fram till nyligen. I stället för att diskutera sakfrågor kletas epitet som fascist eller kommunist på motståndare och genom guilt by association-argument pekas motståndarsidan ut som värdelösa extremistkramare.
Det är ovärdigt och det är respektlöst mot alla de väljare som vill veta vilka idéer och visioner som ska bära Sverige in i framtiden. Hur löser vi vårdkrisen? Vilket försvar ska vi ha? Hur får vi en bättre skola? Det är vad medborgarna vill veta.
Det är möjligt att negativa kampanjer kortsiktigt kan verka som ett framgångskoncept. Men det är lite som att kissa i sängen: varmt och gott en stund, och sedan kallt och äckligt. För den som skarvar, ljuger och pratar illa kastar såväl sin trovärdighet som självrespekt över bord.
När man som singel drömmer om någon att mysa framför brasan med söker man inte någon vars största tillgång är att hen inte är lika trist, ful och menlös som andra. Lika lite vill väljarna ha folkvalda som beter sig som mellanstadiemobbare utan tilltro till den egna politiken.
Malin Lernfelt är fristående krönikör och tidigare ledarskribent på Göteborgs-Posten.