Däremot är den senaste tidens lösningar fel. Moderaterna föreslår skriftliga omdömen i ordning och uppförande. Kristdemokraterna går steget längre och klubbade i helgen igenom att det bör införas särskilda poliser som ska hålla ordning i korridorerna.
Båda idéerna är slag i luften. Elevbråk mellan icke straffmyndiga sjundeklassare kan inte bötfällas bort och polisens kompetens och resurser ska inte användas för att få elever att sitta stilla.
Vidare går den sortens stök som utgör de olösta problemen i skolorna sannolikt inte att stävja genom att skicka hem omdömen. Inte för att föräldrar till bråkiga elever inte ska informeras och bjudas in till lösningsorienterade möten, utan för att skolor redan har befogenhet att berätta om situationen för vårdnadshavarna och låta dåligt uppförande få konsekvenser.
I stället för att pumpa upp musklerna till mantrat hårdare tag, krävs en rejäl attitydförändring, som är betydligt större än att den ryms innanför skolans fyra väggar. Vi kommer aldrig att få barn och unga att ta skolan på allvar och visa lärarna den respekt de förtjänar, om vi inte växlar upp ambitionsnivån i övrigt, är tydliga med hur gemene man förväntas bemöta sina medmänniskor och visar att kunskap är viktigt. Det handlar både om hur samhället i stort och föräldrar i synnerhet pratar om vikten av utbildning och lärarnas kompetens, och vilka beteenden vi genom våra egna ageranden legitimerar.
Visar vi respekt för lärarnas profession och för det de lär ut, eller förklarar vi att det är okej att ta en vecka ledigt mitt i terminen, ifrågasätter fysiklärarens auktoritet och menar att vi, som inte jobbar i skolan, är bäst lämpade att sätta upp ramarna för barnens utbildning?
Och hur pratar vi om människor i allmänhet?
Uttalar vi oss nedlåtande, exempelvis om politiker, när vi inte håller med om förslag eller beslut, utan att själva lyfta ett finger för demokratin?
Himlar vi med ögonen när vi redogör för samtalet vi haft med den något udda grannen?
Klampar vi rakt in, var som helst, med attityden JAG JAG JAG, utan en tanke på att det finns fler människor som är värda att ta hänsyn till?
Nu verkar det kanske som att vi befinner oss långt ifrån skolans värld. Men det gör vi inte.
Skolan existerar inte i vakuum, utan är en del av samhället som påverkas av samhällets attityder. Om vuxenvärlden visar att man får tala illa om person X, att person Y inte är värd att ta på allvar och att man alltid ska sätta sig själv i första rummet, blir bilden som förmedlas att det är okej att göra samma sak mot person Z.
Den kombinationen, att underminera lärarens roll, säga saker som stinker kunskapsförakt, legitimera allmän nedlåtenhet och låta de egna behoven utgöra den enda måttstocken för rätt och fel, är en perfekt grogrund för stök i skolan. Det kan vare sig poliser eller ordningsbetyg ändra på.