Långt tyngre väger att Peking och Washington förbättrat samarbetet. De har två gånger på kort tid drivit igenom kännbara skärpningar av sanktionerna mot Nordkorea. Ingen i FN:s Säkerhetsråd har vågat motsätta sig det USA och Kina enats om.
Senast förbjöds 30 procent av Nordkoreas oljeimport. Exportförbud för textilvaror lades ovanpå detsom tidigare införts för kol och järnmalm. Exportinkomster som håller Nordkoreas militär och rustningsindustri med finansiering stryps i sådan grad att det bör ge ekonomiska påfrestningar som bör bli svåra, men inte snabbt utlösa sammanbrott, statskupp eller inbördeskrig mellan regimens fraktioner. Kina vill ha en mindre dramatisk nordkoreansk reträtt, men ser mer än tidigare regimen i Pyongyang som sitt akuta säkerhetsproblem.
Sanktionerna kan skruvas åt i den takt Kina stänger av mer oljetillförsel. Samtidigt sätts ljus på länder som spelat under täcket med Nordkorea. Malaysia och Egypten är två fall. Dessutom pågår ökad handel med Nordkorea från militärstaden Vladivostok. Det tyder på att Ryssland röstar på ett sätt i Säkerhetsrådet men agerar åt motsatt håll i en ljusskygg gråzon mellan maffia och militär statsmakt.
Gemensamt för Koreahalvön och Östersjöområdet är detta: Såväl länder som är USA:s traditionella vänner – däribland Sverige – som ansvarsfulla aktörer i USA:s diplomati, militär och politik försöker att utan påfallande åthävor hålla säkerhetsstrukturerna intakta. Kanske kan det hålla genom en fyraårig osäkerhetstid med Trumps instabila person och högerradikala personer i hans omgivning. Det hela försvåras av Trumptwitter som säger emot det som egentligen görs, och av osäkerheten i Europa som spritts av dels Trump, dels ett par nationalradikala regeringar, dels de europeiska ytterkantspartier som drar åt Putins håll.
Försvarsövningen Aurora, som till stor del genomförs i Sörmland, är viktig i detta sammanhang. USA och Frankrike visar på svensk mark upp huvudalternativen för den svenska återuppbyggnaden av avancerat luftvärn. Men främst är Aurora en praktisk övning i att använda värdlandsavtalet med Natostaterna, i skarpt läge med krigsrisker och strider.
Att Natos avskräckning mot ryska övergrepp mot Baltikum är tillräcklig och trovärdig är av stor betydelse för Sveriges och Finlands säkerhet. De små grannarna ska inte kunna utsättas för sådana väpnade rån som Ukraina drabbades av utan att Ryssland behöver skjuta på Natostyrkor, inklusive sådana från USA: Detta är defensivt, inte offensivt från väst. De små styrkor det handlar om kan inte användas för angrepp på Ryssland.
Däremot ska de avskräcka från plötsliga våldsamma kupper från rysk sida, som snabbt skulle kunna föra en uppblossande konflikt mot kärnvapentröskeln. Trovärdigheten i detta defensiva skydd av Baltikum, indirekt även av Sverige, påverkas av möjligheten att i akuta lägen få fram förstärkningar och ha transportvägar och stöd i närheten. Aurora är en del av ett förebyggande skydd mot kriser och krig kring Östersjön.
Värdlandsavtalet är gemensam politik för Sverige och Finland. I vår riksdag togs de avgörande besluten 25 maj 2016. Det politiskt viktiga var då två saker. En var enigheten mellan partierna i nuvarande och tidigare regering.
Den andra var ytterkantspartiernas front mot den svenska säkerhetspolitiken. SD och V gick båda mot värdlandsavtalet. De avvisade kärnan i den säkerhetspolitik som ska skydda lugnet i Nordeuropa genom Putinepoken. De visade också upp sin säkerhetspolitiska samhörighet med motsvarigheterna nere på kontinenten: Den radikala eller nyfascistiska ytterhögern respektive Sovjetkommunismens omdöpta arvtagare.
Den ena aktören i denna säkerhetspolitiska ytterkantsfront ska tydligen på tisdag få med sig moderaters och kristdemokraters röster för att avsätta försvarsministern. Det är logiskt av SD, men en omdömeslöshet från M och KD.