Det är dock lättare sagt än gjort, vilket skildrasi onsdagens Uppdrag granskning på SVT. Majoriteten av landstingspolitikerna som röstade för att delar av sjukhuset i Sollefteå läggs ner, har utsatts för hat och hot. I de värsta fallen handlar det om regelrätta dödshot och förtal, och en politiker har till och med polisanmälts för vållande till andras död.
Det höga tonläget har lett till att tolv förtroendevalda har ledsnat. Priset för det politiska engagemanget är helt enkelt för högt, och de har valt att hoppa av sina uppdrag alternativt kommer de sannolikt inte att ställa upp för omval i höst.
Det är inte så ett demokratiskt samhälle ska fungera. Tvärtom är det förödande när stora och viktiga beslut, som hur sjukvården i ett län ska organiseras, leder till att människor som vi gemensamt har röstat fram i allmänna val inte orkar vara kvar på grund av personangrepp. Lika förödande är det om förtroendevalda i kommuner och landsting aldrig vågar fatta impopulära beslut, som att lägga ner skolor och vårdenheter, med syfte att få mer utbildning och vård för pengarna.
Som framgår i programmet var alternativet i Västernorrland att höja skatten, vilket det står var och en fritt att förespråka. Däremot är det inte nödvändigtvis höjden av demokrati att låta alla skattebetalare i regionen vara med och finansiera att små enheter tillåts kosta mer per elev eller patient.
Den som skriker högst har inte alltid rätt. Och att genomföra ett beslut, trots protester, är inte samma sak som att inte lyssna, utan kan mycket väl vara att ta ansvar för helheten – både vad gäller välfärdens kvalitet och kommunalskattens storlek.
Därför är det oroväckande att hot och våld mot förtroendevalda ledamöter i kommunfullmäktige, enligt Brå, har ökat från 19 till 25 procent under 2012-2016, och i landstingen från 25 till 34 procent. Den vanligaste orsaken är att politikern, som i Västernorrland, har varit med och fattat ett visst beslut och den vanligaste förövaren är en förargad man.
Om hoten och våldet ska upphöra måste betydligt fler än de som gör sig skyldiga till brotten föregå med gott exempel för hur vi pratar om och till varandra. Det första steget är att inte sprida uppfattningen att det räcker med sunt förnuft för att inse att bakgrunden till ett beslut inte kan vara någonting annat än att politikerna är dumma i huvudet alternativt är ute efter att jävlas.
För drivkraften hos dem som engagerar sig politiskt, inte sällan på hel- eller halvideell basis, är inte att göra ditt och mitt liv så miserabla som möjligt, utan att vara med och påverka samhället i en positiv riktning. De som vill åt ett annat håll har givetvis rätt att framföra sina åsikter, men alla som anser sig vara smartare och mer kompetenta än politikerna får ännu hellre engagera sig politiskt och med full kraft gå in och ta ansvar för helheten.
Majoriteten kommer då att upptäcka att det är betydligt svårare att vara inne på spelplanen, där idealen kan krocka med verkligheten och det inte är självklart vad som ska väga tyngst vid en målkonflikt, än att stå vid sidlinjen och peka. Fråga bara Miljöpartiet.