Fortfarande ockuperar ryska trupper georgiskt territorium i regionerna Sydossetien och Abchazien. Områdena kallas för utbrytarrepubliker och "skyddas” av ryska trupper. Det är bara en omskrivning för ockupation, av en femtedel av Georgiens territorium.
Situationen i Georgien är symptomatisk för rysk utrikespolitik, där Moskva tar sig rätten att hålla områden i andra stater som gisslan. Något liknande finns i Moldavien, där området Transnistrien formar en ”utbrytarrepublik” som i princip bara erkänns av Moskva. Mönstret går igen även i den pågående ryska ockupationen av ukrainskt territorium, men där har Putin-regimen gått ett steg längre och annekterat Krimhalvön.
Formellt sett vill den ryska ledningen gärna beskriva aggressionen som en reaktion på att stater som Georgien och Ukraina visat intresse för att komma närmare EU och närmare Nato. Dylika slutsatser kräver att man anser att de suveräna staterna utgör en rysk intressesfär, kopplad till Sovjet- och tsartiderna. Detta är lika orimligt som att Ryssland ska tvingas lämna tillbaka Ostpreussen till Tyskland.
Varje stat äger sitt eget av omvärlden erkända territorium, liksom beslutsmakten över såväl sina handelspolitiska som sina säkerhetspolitiska vägval. Om Georgien vill öka samverkan med försvarsalliansen Nato eller knytas närmare det europeiska unionssamarbetet är det förstås något som bara kan beslutas i det georgiska parlamentet. Moskva äger inget veto. Samma typ av resonemang gäller såväl Ukraina som Moldavien.
För varje år som går där Georgien inte tillåts ha kontroll över regionerna Sydossetien och Abchazien, blir ockupationen mer av ett normaltillstånd. Det är därför som omvärlden måste stödja Georgiens rättmätiga krav på att Ryssland och dess trupper lämnar dessa områden – och inte låta situationen falla i glömska. I förra veckan uttalade därför EU, såväl som ett antal enskilda EU-stater, sitt tydliga stöd för Georgiens gränser och krävde en rysk reträtt från de områden som nu ockuperas. Det vore också en rimlig start på en diskussion om hur de tydliga motsättningarna i dessa regioner ska kunna lösas.
Kriget i Georgien 2008 blev en vändpunkt i europeisk säkerhetspolitik. Den ryska invasionen symboliserade en definitiv slutpunkt på en tid av skakig avspänning mellan Ryssland och dess omvärld. Ska Ryssland kunna bli en medspelare till sina grannländer i stället för ett ständigt militärt hot, måste ockupationerna av utländsk mark upphöra, trupperna dras tillbaka och respekten för grannländernas suveränitet markeras. Så länge ryska makthavare högljutt hotar och varnar sina grannländer från att ta vissa beslut, likt ryske premiärministern Dimitri Medvedev i veckan, ökar också dessa staters drivkrafter att söka starkare garantier mot rysk aggression.
Olof Jonmyren är politisk redaktör på Södermanlands Nyheter.