Men det kan komma surt efter, ifall fotbollshuliganerna samlat sig och satt in sina medlöpare i styrelsen. Sin rösträtt bör man inte bortse från, om man har den. Det gäller även Svenska kyrkan – den största organisationen i Sverige.
Där väljs det 17 september, med valsedlar, personkryss och listbeteckningar. Så behöver man göra när olika medlemsgrupper ska kunna bli företrädda, i församling och kyrkomöte.
Detta med partilistor samt andra listor kan ibland se konstigt ut.
Men i praktisk verklighet har den påstådda "politiseringen" för det mesta begränsad betydelse. Jag törs skriva att jag där vet vad jag talar om, ännu mer än jag brukar veta det i en del andra ämnen. Svenska kyrkan har jag nämligen sett inifrån, i sex stift och många församlingar, från konfirmationstiden och framåt – i en räcka roller, egenskaper och ibland uppdrag.
De valda lekmännen och den erfarenhet de ofta har med sig från kommuner och partier är för det mesta en stor tillgång, inte ett problem. Det finns kyrkligt aktiva och engagerade i de flesta partier. Med listval, och förstärkt personval med tre kryss, kan den stora medlemskåren bli representativt företrädd, lokalt och centralt.
Riksdagspartierna har inte försökt få en kyrka som springer deras ärenden efter partilinjer. Numera finns dock ett undantag. Det enda parti som verkligen försöker utnyttja kyrkovalen som en del i den partipolitiska strävan efter propaganda och inflytande är SD.
I kyrkovalet ska det partiets regionala kandidater framställa sig som vagt konservativa och traditionella, de ska påstå sig försvara den tro deras parti i sin allmänna verksamhet är på ständig kollisionskurs med.
Men samtidigt har partiet en agitation som går ut på att utmåla dem som har ansvar som förrädare, som avsiktligt går fienders ärenden – mot landet respektive mot kyrkan. Denna hätska agitation var mycket påfallande när partiledaren Jimmie Åkesson sommartalade någon dryg månad innan det förra kyrkliga valet för fyra år sedan. Sedan dess har SD:s propagandister blivit något mer slipade i att lägga sig till med andras ordval. Man försöker kopiera språket hos konservativa kritiker i kyrkan, sådana som inte delar SD:s hemmahörighet i den europeiska ytterhögern.
Liksom tidigare är SD:s huvudlinje att rikta generalangrepp mot den kyrka där en del av Åkessons partigängare sänds fram att kandidera.
Den breda lekmannaopinionen i Svenska kyrkan, och i andra kyrkor och samfund, står för en stor del av det andliga motståndet mot Åkessons form av kollektivism. SD agerar för att bryta det motståndet.
Att kyrkan skulle vara vänsterstyrd är i stort sett en mytbildning, vad gäller det allra mesta i församlingsliv och annat. Den är dessutom raka motsatsen till påvekyrka, mycket decentraliserad och med mycket begränsad toppstyrning.
Däremot har kyrkan liksom många andra sammanslutningar och institutioner också fått sin del av nedfallet från extremismen på universiteten, såväl när det gällde ytterhöger i tidigare 1900-tal som yttervänster kring 1970.
Detta har sällan påverkat församlingslivet, men något mer en del kanslier, biskopsmöte och teologiska läroanstalter. Förrförre ärkebiskopen K G Hammar brukade på olika håll uppfattas som en symbol för sådan inverkan.
Man kan dock inte fortsätta att bedöma Svenska kyrkan efter honom. Både hans efterträdare Anders Wejryd och nuvarande ärkebiskop Antje Jackelén är samlande namn. De kan förvisso vara starkt osmakliga för SD:s politruker. Men det beror just på att de för kyrkfolk i allmänhet bör framstå som goda företrädare för evangeliets budskap.