Det är en sådan säsong om våren, och en till i skarven mellan sommar och höst, inför den riktiga statsbudgeten. Slående – så här långt – är att presskonferenserna om omflyttningar i skatteuttaget har gällt så små saker. En del hör visserligen ihop med hur pris sätts på förbränning av klimatskadliga fossilbränslen.
Energibeskattningen är en härva av EU-regler, andra regler och undantag. Så man ska inte klaga på att denna regering, liksom den förra, har en serie av småärenden om att få energibeskattningen att passa något bättre ihop med klimat- och andra mål.
Små frågor måste också skötas. Det man bör vara bekymrad över i skattepolitiken, är i stället att de breda, genomtänkta skattereformerna och skatteväxlingarna lyst med sin frånvaro – under snarttvå mandatperioder.
I veckan var det presskonferens om en liten ändring som gör strömmen billigare för inte så stora datorhallar, samtidigt som cirka 80 miljoner mer tas ut på främst eldning av kol och naturgas i värmeverk. I den senare frågan är det fjärde propositionen på mindre än tio år, där man försöker passa ihop svensk fossilbeskattning med tänkt effekt av EU:s utsläppsrätter.
Det mer intressanta med ändringen är två saker. En är "svarta listan" på de fyra företag som fortfarande bränner kol eller fossilgas för fjärrvärme. En av koleldarna är Mälarenergi på norra stranden av vattnet mellan Sörmland och Västmanland. Den andra är Fortum – ägt av finländska staten och svenska huvudstaden. De båda fossilgaseldarna är fjärrvärmeverk i Malmö och i Göteborg. Ägarna i båda fallen – E.ON alias Uniper, samt Göteborgs stad – är flitiga posörer som föregivna miljövänner.
Den andra är att resultatet nu är elva procent av normal koldioxidskatt för de fossila bränslena, inte noll, för att undvika dubbelräkning mellan punktskatt och pris för utsläppsrätter. En i klimatsammanhang rätt finstilt sak. Fast det lät på helt annat sätt vid valet 2014, då föregående proposition i ämnet av MP och S utmålades som miljösvek i större format.
En annan presskonferens gällde en liten arbetsmarknadssubvention. Även aktiebolag, inte bara företagare utan bolag, ska få som högst dryga 5000 kronor i månaden i nedsatt löneskatt för en nyanställd under max ett år, om det är den första anställda i bolaget. Summan kan vara tillräcklig för att inspirera till en del påhittighet med anställning i ett bolag som tar betalt av ett annat där jobbet i verkligheten utförs.Ändå är det en mindre fråga, som sades ingå i en skatteväxling till intäkter från den planerade flygskatten.
Ja, onekligen är det, tekniskt sett, ett litet byte från skatt på arbete – bidraget ges som skatteundantag – till skatt på miljö. Koldioxid och andra miljöskador av flygavgaser är bisarrt nog helt fria från energi- och miljöbeskattning.
Men devalveringen av ordet skatteväxling bör man ogilla. Riktig, rejäl skatteväxling från arbete till miljö var det när inkomstskatter sänktes i den stora skattereformen 1990-1991, då energi samtidigt togs in i momssystemet.
Det är några sådana grepp som behövs, byten i mångmiljardskala från skatt på arbete och företagande till skatt på miljö, energi, fastigheter och – vad gäller luckor som bör täppas igen – kapital.
Det kräver att man talas vid, sakligt och grundligt över blockgränsen. Det kräver också att man sätter en räcka särintressen och organisationskanslier på plats. En del av dem tror att mycket hård beskattning på arbete ger jämlikhet utan att skada ekonomin. Andra försvarar de privilegier och förmåner som undantagsfloran i skattesystemet skapat.
Skulden för stiltjen i den viktigare skattepolitiken ligger delvis på vänsterkanten. Men minst lika mycket hos de borgerliga särintressen som ivrigt och flåsigt försvarar varje fördel de har. De motverkar en skattepolitik som gör det mer lönande att arbeta.