I praktiken är de inne i en av sina största kriser sedan de första turbulenta riksdagsåren på 1980- och 90-talet, när de åkte ur riksdagen för att göra comeback tre år senare. Då diskuterades återkommande om det bästa var att bilda koalitionsregering med Socialdemokraterna, vara stödparti eller hålla sig på sin egen kant och agera blåslampa, likt en lobbygrupp.
I helgen, när partiet har kongress i Västerås, är det samma tongångar. EU-parlamentarikern Max Andersson vill att partiet i första hand ska vända sig åt Vänsterpartiet, vid sidan av S, för att inte riskera att skrämma bort gröna vänsterväljare. Partiledningen föredrar att blicka över blockgränsen, framför allt mot Liberalerna och Centerpartiet, men vill egentligen inte låsa sig vid vissa regeringspartners före valet.
En tredje grupp lutar åt att gå i opposition. I alla fall om valresultatet blir fyra, fem procent, vilket sannolikt skulle innebära ännu en mandatperiod av att vara gröna stödhjul till det socialdemokratiska maktpartiet.
Dilemmat illustrerades tidigare i veckan av Per Gahrton, en av MP:s grundare, som påpekade att man på ett tydligare sätt kan tala om för väljarna vad man egentligen vill när man är i opposition. Om man fattar för många beslut i regering, som går bort från ideologin, riskerar de bra besluten att dränkas i de dåliga, och omvärlden ser en som svikare. (DN, 25/5).
Just där är Miljöpartiet just nu och de har helt och hållet sig själva att skylla. Under förra valrörelsen utlovades många saker som under mandatperioden har gått i rakt motsatt riktning. Som att stoppa Förbifart Stockholm. Inte sälja Vattenfalls kolgruvor. Aldrig göra det svårare för människor att komma till Sverige.
Sedan dess har de gröna lärt sig ett och annat, och i år går de betydligt varligare fram. Troligtvis för att slippa ännu en svekdebatt, vinna tillbaka lite av sin förlorade trovärdighet, och för att kampen inte längre gäller att bli tredje största parti, utan att hålla sig kvar i riksdagen. I den situationen är det många partier som går back to basic. I Miljöpartiets fall innebär det att satsa allt, i alla fall nästan, på miljö och klimat.
Därför handlade fredagens utspel från språkrören inte om migration, brott, straff, hårdare tag eller ökade krav, vilket numera är paradgrenarna i svensk politik. I stället handlade det om plast och skräp.
MP vill att engångsartiklar, som sugrör och tops, ska förbjudas eller straffbeskattas. Att fimpa på marken ska ge böter. Och producenterna ska bli tvungna att samla in skräp i offentliga miljöer.
Vidare hoppas partiledningen få med sig ombuden på höghastighetståg och på att införa en särskild skatt på importerat kött där antibiotika har överanvänts i djurhållningen. Ambitionen verkar vara att peka på globala problem, som plast i haven och klimatförändringar, något som enligt den senaste SOM-undersökningen är det som svenska folket är mest oroliga för, och att därefter presentera förhållandevis enkla lösningar på nationell nivå, där de märks i människors vardag.
Det kommer sannolikt inte att locka särskilt många nya eller nygamla väljare, men det är det å andra sidan osäkert om något valprogram i världen kan göra. Politik handlar inte bara om sakfrågor, utan om förtroende som byggs upp. I Miljöpartiets fall har det snarare monterats ner under mandatperioden.
Valprogrammets fokus är att inte tappa fler väljare innan den 9 september.