En förstudie om Gotland som pilotprojekt i fullskala för ”förnybart energisystem”. Vad det är mer konkret visas av att jobbet ska göras ihop med "Forum för smarta elnät".
Att tekniken i elnäten kan utvecklas avsevärt för att underlätta anpassning över dygnet har det talats mycket om. Ska tillförsel och förbrukning svara bättre på marknadssignaler behöver tekniken tillåta det. Elmätning behöver möjliggöra att det kan tas och ges betalt för att bidra till att hantera effektbalansen.
Varför just Gotland? Jo, det skymtar en påse pengar i ett EU-projekt om ren energi till Europas öar. Innan tekniken för överföring av el i havskablar förbättrades, inte minst av ASEA (numera ABB) i Ludvika, var en platt ö långt ut från fastlandet hänvisad till el från kol eller olja. På den tiden var Gotland mer av ett eget energisystem. I EU-länder finns säkerligen fossilbaserad el kvar på många öar.
Men att i nutid tala om Gotland som ett eget energisystem? Läser man pressmeddelandet från statsrådet Ibrahim Baylan (S) – inte bara det formella uppdraget till myndigheten – handlar det mer om ”helt förnybart energisystem för Sverige”, med gutar som försökskaniner.
Höjd teknisk nivå i elnät finns det verkligen skäl att förbereda. Men på pressmeddelandenivå syns att i delar av energipolitiken är en huvudsak fortfarande att få bort all kärnkraft, snarare än att pressa ner fossilförbränningen i botten.
Tekniken med högspänningskablar gör Gotland till en del av nordisk elmarknad. Ström som förbrukas där skiljer sig i miljöpåverkan föga från annan el i Sverige. Men ön är mer bensin- och dieselberoende än fastlandet. Fabriken i Slite är en av svensk industris största fossileldare.
El och biogas för bilar och bussar, samt övergång till elektricitet hos Cementa i Slite enligt en nyligen presenterad idé, skulle lyfta öns elförbrukning i höjden på ett sätt som lokala vindsnurror och solpaneler inte lär klara av. Ska man bli kvitt fossilberoendet blir tanken på Gotland som ett eget elsystem än mer orimlig – om det inte byggs en kärnreaktor på ön.
Delar av regeringen verkar helst tala om en enda punkt i energiuppgörelsen med M, KD och C, visionen om ”100 procent förnybar elproduktion 2040”. Man bör se upp, så att detta inte betyder att man genom att stänga av basförsörjningen med el till processindustrierna driver Cementa, SSAB och andra ur landet. Det kan då ge nettoökning av utsläpp, med mer produktion i länder där koleldning i stor skala fortsätter.
Byggs processindustrier om till eldrift, och elbilar blir vanliga, ökar behovet av el – och av jämn basförsörjning, som sol och vind inte rimligen kan klara ens med långt smartare elnät.
Det behöver i energipolitiken bli slut på endimensionellt räknande av terawattimmar. En av regeringens politiska tjänstemän skickar tillsammans med solpanelsäljare runt artiklar (se insändarsidan i lördags) om att solen ger lika mycket instrålad energi över helåret i Umeå som i mellersta Tyskland, där de per invånare har långt fler solpaneler. Så är det förstås, och tekniken har förbättrats. Men de slinker förbi effektbalansens ekonomiska och tekniska betydelse, som Tysklands kraftiga subventioner inte tar hänsyn till.
Solceller i ljusa norrländska sommarnätter ger en del ström – när den behövs minst.
Den driver inga industrier som går dygnet runt genom kalla vinternätter.