Eller vad sägs om följande? 2015 var Sörmland det län som hade lägst bruttoregionprodukt per invånare i Sverige. Samtidigt är man etta både vad gäller arbetslöshet (tillsammans med Gävleborg) och andel som saknar gymnasieutbildning. Trea från slutet när det kommer till eftergymnasiala studier.
Andelen elever som går ut nian med godkända betyg i alla ämnen är lägre än rikssnittet. I Vingåker når inte ens hälften målen. Dessutom är de sörmländska ungdomarna mindre lockade än sina jämnåriga av att läsa vidare efter studenten.
En av Arbetsförmedlingens förklaringar, att Sörmland är ett industrilän som har svårt att ställa om, är förvisso sann. Samma beskrivning stämmer dock in på många plaster, och här borde Sörmlands geografiska läge ge en så pass stor fördel att länet åtminstone trycker in sig i mitten av statistiken.
För lika sant som att det sörmländska näringslivet är begränsat, är att ingen annan region i Sverige gränsar till lika många större arbetsmarknader. Stockholm ligger inom pendlingsavstånd för flertalet, men även Västmanland och Östergötland finns i närområdet, vilket är win-win eftersom trenden är tydlig. Andelen pendlare, som inte arbetar i samma kommun som de bor, ökar successivt. Det är inte bara en fördel för den som hittar ett intressant jobb längre bort, utan numera en förutsättning för att många företag ska kunna existera och framför allt växa, då arbetsuppgifter blir allt mer specialiserade.
Det ställer i sin tur högre krav på skolorna. Dels att resultaten börjar ligga åtminstone på rikssnittet. Dels att de tar sitt kompensatoriska uppdrag på allvar.
I dag finns en enorm snedrekrytering till de högre utbildningarna, och internationell forskning visar att det inte räcker att universiteten kommer till gymnasieskolorna och informerar för att locka studenter från studieovana hem. Tanken på högskolestudier behöver väckas före 14 års ålder för att ge effekt, eftersom det är då mångas självbild formas.
För Sörmlands skolor borde det inte vara några problem att upprätta bra relationer med universitet och högskolor. Från större delen av länet är det enkelt att ta sig till exempelvis Stockholms universitet, Handelshögskolan, Kungliga tekniska högskolan och inte minst Mälardalens högskola. Många potentiella sörmländska studenter har av samma skäl tillgång till flera av landets topputbildningar utan att behöva flytta.
Men – och här kommer ett stort krux – om Stockholm-Mälardalen ska bli den sammansvetsade studie- och arbetsmarknad som den utan tvekan skulle kunna vara, måste pendlingsmöjligheterna förbättras. Det handlar om fler direkttåg, bättre vägar inom länet och att kunna lita på trafiken. 2017 kom bara 90,3 procent av tågen fram i tid, enligt Trafikverket, vilket är flera procentenheter under det acceptabla (TT, 22/1).
För en lärare kan inte återkommande ställa in morgonlektionerna på grund av växelfel. En butik kan inte slå upp portarna en timme senare för att biträdet sitter på ett stillastående tåg. Förskolor kan inte förväntas hålla öppet extra länge varje gång pappas eftermiddagståg blir inställt.
Därför måste 90,3 procent snarast möjliga bli 97-98. I alla fall om fler Sörmlandskommuner än Strängnäs, Gnesta och Trosa fullt ut ska kunna ingå i Stockholms arbetsmarknadsregion. Då skulle fler kunna pendla ut och in, varpå arbetslösheten minskar och företagen får tag på rätt kompetens, vilket många säger att de inte lyckas med.
Sörmland har enorm potential. Det är dags att börja ta möjligheterna tillvara.