Det var en central tanke i den stora skattereformen 1990-1991, genomförd av Socialdemokraterna och Folkpartiet. Syftet var att göra skatterna enklare och rättvisare, förbättra effektiviteten och resursfördelningen i ekonomin, gynna arbete och hindra skattesmitande. Marginaleffekterna skulle sänkas, kryphål i form av avdrag stängas.
Reformen blev en framgång och en av byggstenarna till de senaste decenniernas stärkta svenska ekonomi.
Men trots att det numera hör till god ton i politiken att hylla skattereformen, har samma politiker till stor del övergett den.
Bara 15 procent av inkomsttagarna skulle betala statlig inkomstskatt. Den andelen är i dag ungefär dubbelt så hög. För kapitalinkomster finns nu sex olika skattesatser, mot skattereformens enhetliga 30 procent. Momsen har förändrats i liknande riktning, med införande av fler avsteg från en enhetlig skattesats. En del höginkomsttagare kan ta ut hög lön som kapitalinkomst och betala mycket låg skatt. Och så vidare.
De folkvalda brukar inte ha några svårigheter att ta ett steg tillbaka och instämma i att detta är ett problem, att skattesystemet börstädas upp, att en ny skattereform behövs. Men där tar det i regel stopp. Det finns för lite intresse av att ta stora grepp, tala i termer av många miljarder, ta strid med starka särintressen och, framför allt, ge obekväma besked till stora väljargrupper. Det är också mer lockande, särskilt när blockpolitiken blir mer ingrodd, att vara högljutt oense med politiska opponenter än att söka kompromiss och samsyn.
Undantag finns. 2015 presenterade Folkpartiet en skiss till en skattereform med sänkta skatter på arbete och höjd skatt på konsumtion och bostadsägande. Förra året skrev de politiska ungdomsförbunden SSU och Luf en skatterapport med samma syfte – långtgående förslag för mer likformighet och enhetlighet i skattesystemet.
Men de mer utförliga idéerna finns utanför partipolitiken. SNS Konjunkturråd publicerade för några veckor sedan en rapport om förändring av kapitalbeskattningen. Det som författarna föreslår är djärvt men i sina huvudlinjer nödvändigt, eventuellt med övergångsregler.
Några huvudpunkter: Alla kapitalinkomster beskattas med en enhetlig skatt på 25 procent, mot dagens 30 i normalfallet. Förändringen betyder att skattegynnade sparformer som investeringssparkonto och kapitalförsäkring försvinner.
Ränteavdraget sätts till samma nivå – 25 procent. Det här perspektivet är viktigt. I den allmänna debatten ses ränteavdraget gärna som enbart en bostadspolitisk fråga. Men ränteavdraget är mer än så. Det finns där för att åstadkomma en likformighet i beskattningen av in- och utlåning, mellan eget och lånat kapital. Därför måste det finnas där, på samma nivå som kapitalinkomstskatten.
Konjunkturrådet förordar också en procent skatt på alla fastigheter. Något tak ska inte finnas, så att inte skatten blirregressivsom den är i dag, där de dyraste privatbostäderna beskattas lägst. Däremot föreslås en begränsningsregel för hushåll med låga inkomster.
En skatt på en procent av taxeringsvärdet – som är 75 procent av marknadsvärdet – blir lika mycket i pengar som en 25-procentig kapitalinkomstskatt vid ”normalavkastning” på tre procent för en lika stor tillgång. Därmed uppnås likformighet mellan skatt på bankränta och skatt på pengar som placeras i villa eller bostadsrätt.
Vid försäljning ska kapitalskatt betalas bara på den del av vinsten som ligger över den antagna normalavkastningen. Om nettot ligger under normalavkastningen ska det räknas som förlust och ge skatteavdrag. Stämpelskatten och pantbrevsavgiften avskaffas.
Rapportförfattarna uppskattar att alla dessa reformer ökar skatteintäkterna med mellan 10 och 20 miljarder kronor, pengar som kan användas till att sänka inkomstskatter och göra det mer lönsamt att arbeta.
Skatteuttaget blir också mer rättvist. Skillnaden i beskattning av olika boendeformer och värde på boendet utjämnas. Bostadsägare i storstäder får betala mer än i dag, folk i glesbygd mindre. Enhetliga kapitalskatter gör i sin tur att kapital placeras där det gör mest nytta enligt marknadens logik. Inte där placeraren vinner skattefördelar.