Taktiken och spelet är inte politikens kärna

De ”alternativa sanningarna”, på en skala ända till fräck, systematisk lögn, är ingen ny utmaning för nyhetsförmedlingen.

Att det inte räcker att ge ett pratminus åt sanningen och nästa pratminus åt lögnen, och så tro sig vara objektiv, har gått upp för fler, även en del i tv. I verkligheten finns inte bara värderingsfrågor och partsperspektiv.

Också i USA ökar de narkotikarelaterade gängmorden. Men när Donald Trump påstår att mordfrekvensen i USA är den värsta sedan 1970 är det osant. Morden ökade senast från 4,5 till 4,9 per 100 000 invånare, men de var dryga 10 per 100 000 kring 1980. Halvering ger inte en rekordhög nivå. Det är matematik, inte två åsikter av lika obestämt värde.

För att hålla rätt på vad som stämmer och vad som är missförstånd eller påhitt behöver journalistik bry sig om sakfrågor. Det är inte alltid lätt att hinna med, även om man är påläst och föga lättlurad. Det vet jag av åtskillig egen erfarenhet. Tiden räcker till en del, uppgiften har inte blivit lättare. Fler mediestrateger och manipulatörer försöker lura eller förleda färre journalister.

Ska man skriva om politik behöver man se sakfrågorna, målkonflikterna, de möjliga kompromissvägarna – och den ekonomiska, sociala och miljömässiga verkligheten.

En del av oss försöker. Andra gör faktiskt inte det. Nu ska jag berömma en som jag måste kalla meningsmotståndare. Björn Elmbrant, förr känd från radio, skriver numera en del ledare i rödtonat socialdemokratiska Dagens Arena. Han och jag har regelmässigt mycket olika bedömning av ekonomisk-politiska och en hel del andra frågor. Jag är liberal, han är det inte.

Men nyss slog han huvudet på spiken. Ekot och TV kan inte minst känna sig träffade. ”Taktik och positionering” har ”trängt undan allt annat i svensk politisk journalistik”, skrev han. Jobbiga sakfrågor försummas, ”det är billigare och enklare att dyka ner i spelet om olika regeringskombinationer. Det behövs ingen research – eller basala kunskaper.”

Tyvärr. Han har rätt. Mycket av det politiska reportaget är – även om undantag förekommer – ytligt. Det tränger inte ner i ekonomi eller sociala förhållanden, än mindre i energi- eller miljöpolitikens motspänstiga fakta.

Reportrar som mycket uppehåller sig vid spel och taktik talar med partifunktionärer och informationstjänstemän med liknande perspektiv. Vad en minister eller en partiledare gör tolkas ofta i termer av positionering eller spel gentemot andra partier. I de fall där det finns djupa övertygelser eller en besvärlig sakfråga i botten blir det inte sällan förbigånget.

Har detta betydelse för journalistikens roll i demokratin? Ja. Det gör livet enklare inte bara för de övertaktiska, utan också för särintressen och lobbyister som försöker göra beslut taktiskt farliga eller politiskt omöjliga.

De som regelmässigt driver kampanjer med ihåliga löften, eller överdrifter och falskheter om sociala brister eller orättvisor, får det också lättare. De blir inte kontrollerade, inte avslöjade. Även de mest ”alternativa” ”sanningar” kan bli lika tanklöst upprepade som helt seriösa frågor, då perspektivet är spelet, kombinationerna, taktiken.

De verkligt hänsynslösa missnöjesodlarna eller propagandisterna, eller de mest närsynta gruppintressebevakarna, behöver inte vara så rädda för den sortens journalistik, hur mycket de än gillar att tala illa om medierna.

Extremister kommer regelmässigt undan med sådant som seriösa partier skulle kölhalas ifall de gjorde. Så blir det när det inte navigeras efter en demokratisk kompass, när man inte bryr sig om vilka som är det öppna samhällets vänner och vilka som är dess fiender eller dödgrävare.

Allt är inte så illa som Björn Elmbrant beskriver det. Men han har fullträff på några redaktioner som har stora resurser och en del makt över dagordningen.