I SCB-mätningen, som presenterades på torsdagen, är de senare jämnstora med M (drygt 18 procent), medan C gör sitt bästa SCB-resultat på 27 år (11,3). Kvar i mitten står Anna Kinberg Batra och försöker hålla ihop den allmänborgerliga väljarskaran, genom att prata om en alliansregering på samma gång som hon gläntar på dörren mot SD.
Strategin går, milt uttryckt, så där. Partiet har fallit 6,5 procentenheter på ett år, och AKB är tyvärr inte ensam om att vilja pumpa upp sina siffror med SD-stöd.
Tidigare i veckan beskrev Alice Teodorescu, politisk redaktör på Göteborgs-Posten, valet 2018 som ”ett val mellan pest och kolera”, och landade i att det minst dåliga alternativet är ett samarbete mellan de borgerliga partierna och SD. Det ställs mot en koalition bestående av S, L, C och eventuellt MP, där meningsskiljaktigheter om bland annat arbetsrätt, vinster i välfärden och skattetryck framställs som problematiska.
Samtidigt ignoreras helt de sakpolitiska och värderingsmässiga skillnaderna mellan SD och övriga partier. Inte minst Centern, som under Annie Lööfs ledning har gjort sig till SD:s absoluta motpol.
Här är det viktigt att komma ihåg två saker. SD kommer inte att sälja sig gratis, och det finns ingen anledning att tro att det kommer att vara enklare att samarbeta eller arbeta fram ett bättre politiskt program med Jimmie Åkesson än med Stefan Löfven. Det är inte statsministerns parti som pekar ut det liberala samhället som sin fiende, har Ungern som föregångsland, beskriver ostraffade asylsökande som potentiella brottslingar, säger att medier ska stoppas ”i sinom tid”, vill låsa in asylsökande och lägger riksdagsmotioner som hakar på den rasistiska konspirationen om judisk kontroll över medierna.
För det andra är ingen nödd och tvungen att ingå ett samarbete med ett parti vars internationella vänner spelar i samma lag som Putin och som har sina rötter i den nazistiska myllan. Politik är att prioritera och välja, och då väljer man förslagsvis de samarbetspartners man ligger närmast ideologiskt eller vars ideologi man åtminstone inte helt tar avstånd ifrån.
Därför bör högerdebattörer som förespråkar SD-samarbete sluta med ”nödd och tvungen”-retoriken, där en SD-M-C-L-KD-regering stundtals framställs som ett icke-val. Alltså någonting som uppstår av sig självt och som inte går att göra någonting åt, trots att alla regeringskonstellationer är resultatet av aktiva val. Och trots att det finns samarbetsmöjligheter i den breda mitten – S, C, L och MP fick 51,9 procent i SCB-mätningen – som håller extremerna borta från Rosenbad, eftersom ytterkantspartier bara får inflytande om övriga ger dem det.
Politiken är inte betjänt av några Brasklappar, där folkvalda fattar beslut och ingår samarbeten medan de tvår sina händer. Det ger intrycket av att framtiden är något som bara blir. När den i själva verket blir vad vi gör den till.