Andelen unga som diagnosticeras med adhd betraktas numera som hög, andelen bland flyktingbarn är ännu högre. Ja, förvånansvärt nog betydligt högre bland barn till föräldrar som lider av posttraumatisk stress även om barnet fötts efter ankomsten till Sverige.
Nåja, så förvånande är det kanske inte. Diagnoserna posttraumatisk stress, ptsd, och adhd har mycket gemensamt. Adhd kännetecknas av koncentrationsproblem, hos ptsd-patienter finns samma symptom bland annat på grund av sömnbrist och påträngande distraherande traumaminnen.
Det vi känner igen hos barn med impulskontrollsproblem återfinns hos dem som ärvt sitt trauma – svårigheter att lyssna, att slutföra arbetsuppgifter, att lära in. Humörsvängningar och hyperaktivitet är också gemensamma symptom. Via studier gjorda om barn till traumatiserade ser vi samband mellan diagnoserna även i forskningen. Barn till överlevare av Förintelsen, till föräldrar traumatiserade den elfte september eller i flyktingpopulation visar detsamma.
Barn som själva inte varit med om ett trauma ärver ptsd-symptomen av sina föräldrar – och många kan också diagnosticerats med adhd. Forskarna funderar över om adhd gör oss mer sårbara för ptsd eller om det hänger ihop på andra sätt. Kanske misstas ptsd ibland för adhd.
När man möter barn med exempelvis inlärningssvårigheter ska man visserligen vara försiktig med adhd-diagnoser om barnen kommer från, som diagnosmanualen säger, oorganiserade hem, vilket ett hem med traumatiserade föräldrar ofta är. Ändå verkar diagnossättare sällan ta hänsyn till detta – kanske för att få frågar föräldrarna om de blivit torterade, om de skriker i mardrömmar varje natt och är rädda varje dag.
Ett barn vars föräldrar drunknar i minnen får inte den stimulans och uppmärksamhet det behöver och den som tolkar omvärlden utifrån förälderns skräck känner sig aldrig trygg.
Man kan tycka att det är oviktigt vilken diagnos barnet får – skolan måste möta elevens problem individuellt oavsett bokstavskombination. Numera är dock en diagnos ofta nyckeln till resurser och för många kämpande lärare blir den ett sätt att förstå elevens beteende.
Därmed blir diagnosen viktig, för nog är det skillnad om barnets problem ska förstås exempelvis utifrån ett neurologiskt perspektiv eller om både eleven och föräldrarna ska hjälpas till traumabehandling.
Skjutjärnsjournalistik till trots avfärdas de barn som lever i sina föräldrars pågående trauma som stökiga. Nog är det ett misslyckande för vårt samhälle att dessa flyktingbarn alltför ofta ärver föräldrarnas trauma såväl som deras utanförskap.
Frida Metso, tidigare ordförande i Liberala Ungdomsförbundet, är psykolog på ett center för torterade flyktingar