Söndagens ryska beskjutning av ukrainare i Kertj-sundet var dock första gången som sådant har gjorts öppet, under rysk flagg.
Ett av tre ukrainska militära fartyg, på väg in i Azovska sjön, rammades av ryska gränsbevakare. Senare öppnade den ryska militären eld mot ukrainarna, bordade fartygen och tog dem till hamn på det ockuperade Krim. Enligt olika uppgifter är mellan tre och sex ukrainska sjömän skadade. Ryssland har nu också stängt Kertj-sundet för trafik.
Angreppet är kulmen på en förhöjd konflikt sedan våren mellan Ukraina och Ryssland runt sundet och Azovska sjön.
Enligt ett avtal från 2003 mellan Ukraina och Ryssland är sjön och sundet de två ländernas gemensamma territorialvatten. Båda ländernas fartyg får röra sig fritt där. Ryssland försöker nu ändra på det. I maj stod den bro som förbinder det ockuperade Krim med det ryska fastlandet färdig. Den har byggts på ukrainskt territorium och utan Ukrainas tillstånd. Förutom att vara en transportled är bron ett verktyg i den ryska aggressionen mot Ukraina.
De ukrainska Azov-hamnarna i Mariupol och Berdjansk används för huvuddelen av landets export. Den ryska bron och den ryska militära aktiviteten runt den har effektivt täppt till vägen till hamnarna. Brohöjden har gjort att vissa fartyg som tidigare kunnat passera sundet inte längre kommer igenom. Än allvarligare är Rysslands metod att stoppa och uppehålla transportfartyg.
Ukraina har svarat med att förstärka sin militära närvaro i Azovska sjön med de knappa resurser man har. De fartyg som Ryssland attackerade i söndags var en del av denna förstärkning.
Angreppet var utan tvekan orättfärdigt, övervåldet uppenbart. De ukrainska fartygen utgjorde inget hot mot den ryska militären. Stängningen av sundet kan i sin tur ses som en krigshandling.
Varför gör Ryssland detta? Här finns både långsiktiga och opportunistiska motiv. Det långa ryska spelet handlar om att vilja ses som en farlig stormakt, projicera styrka gentemot omvärlden, skrämma och destabilisera det uppstudsiga Ukraina, skada dess ekonomi, begränsa den ukrainska statens manöverutrymme.
Kortsiktigt kan president Vladimir Putin rikta sina medborgares uppmärksamhet bort från det inrikespolitiska missnöje som har sänkt hans förtroendesiffror till nivåer som är lika låga som före Majdan-revolten i Ukraina och ockupationen av Krim. Ett stundande ukrainskt presidentval, en amerikansk president som inte prioriterar Ukraina och ett EU som är upptaget av inre problem, ger också Moskva skäl att testa gränserna.
Ukraina har inga militära medel för att svara på angreppet och hävda sin rätt, utan behöver hjälp från omvärlden. Sådan kan ges i form av trovärdiga försäkringar till Ryssland att fortsatt aggression i Azovska sjön kommer att få följder. En möjlig åtgärd är nya sanktioner, exempelvis mot ryska Svartahavshamnar.
Långsiktigt behöver Ukraina få hjälp med uppbyggnaden av sina marina stridskrafter, för att på egen hand kunna avskräcka Ryssland till havs på samma sätt som man numera kan göra på land.