Först installationstalet på extrastämman i Stockholm den 1 oktober, efter att han valts till partiledare. I torsdags, i form av ett inledningsanförande på partiets pågående arbetsstämma i Örebro. Och så på lördagsförmiddagen, när det var dags för själva stämmotalet, som tillsammans med installationstalet får klassas som ett linjetal. Kanske inte för att få svar på frågan vad vilja Moderaterna? Men i alla fall på vad Ulf Kristersson vill med Moderaterna och vad partiet kommer att gå till val på 2018.
Här kan fem saker urskiljas.
För det första ser sig inte Ulf Kristersson bara, kanske inte ens i första hand, som ledare för Moderaterna. Han framställer sig som ledare för Alliansen, som han vill ska hålla ihop för att bilda en fyrpartiregering. Samarbete över blockgränsen kan vara aktuellt inom enskilda områden, som bostadsförsörjningen och överbelåningen, men inte som regeringsunderlag.
För det andra vill Moderaterna bli klassresenärernas parti, med höga krav i skolan och fler barn i förskolan, med målet att "medverka till en rättvis fördelning av livschanser”. Här liknar Kristersson Liberalernas Jan Björklund. Där L-ledare berättar om sin egen klassresa, från ett textilarbetarhem till militär och partiledare, nämner M-ledaren sin mamma, som var den första i släkten som tog studenten och blev lärare.
För det tredje är inte försvaret längre ett särintresse. Tillsammans med andra säkerhetsfrågor, som trygghet i bostadsområden och hårda tag mot gängkriminalitet, ingår satsningar på försvaret i Moderaternas paket för att bli partiet för lag och ordning.
För det fjärde: skatter och bidrag. Där försöker sig Moderaterna delvis på en repris från 2006. Då pratade Fredrik Reinfeldt om ett utanförskap som omfattade sjuka och arbetslösa. I dag betonar Moderaterna det nya utanförskapet, som framför allt består av nyanlända som inte kommer in på arbetsmarknaden. M-receptet är bland annat att införa ett bidragstak – aningen oklart exakt hur och vad det kommer att innebära i praktiken – och sänkt skatt på arbete.
Sist men inte minst ska Moderaterna bli partiet för hoppfulla. Det är en kontrast till de domedagsprofetior som delar av borgerligheten ägnar sig åt – inte minst när de beskriver dagens samhälle – och till den stämning som lätt infinner sig hos ett parti som dalar i opinionsmätningarna.
Oavsett hur det blir med var och en av punkterna verkar Ulf Kristersson åtminstone ha lyckats med femman. Inte bara för att förtroendesiffrorna har stigit en aning under de senaste veckorna, utan för att känslan av en nystart har utvecklat en viss optimism – en realistisk optimism, som den nya partisekreteraren Gunnar Strömmer uttrycker saken – vilket är nödvändigt för ett parti som vill växa. Stämningen märktes bland annat direkt efter lördagens tal, när det var många muntra miner i stolsraderna och ett av de yngre ombuden vände sig till en partikollega med orden: ”Jag känner mig hoppfull. På riktigt. Det känns riktigt jävla bra”.
Om det är ett uttryck för realistisk optimism kan diskuteras. Men det är ett hyggligt betyg till en person som just hållit sitt första tal på en arbetsstämma.