Den andra, ”Bästa mannen”, har premiär i kväll. Där pratar Fredrik Önnevall maskulinitet med kända män.
På ytan kan programmen verka väldigt olika. Manliga ideal kontra en av vår tids största folksjukdomar. Men egentligen handlar båda om svårigheten att hitta sin plats i en komplex tillvaro.
I en tid när rollerna varken är svartvita eller förutbestämda, möjligheterna beskrivs som oändliga, medan tiden och den egna förmågan har tydliga gränser och det fortfarande finns normer och förväntningar på både kvinnor och män, är det lätt att känna sig otillräcklig och undermålig. Framför allt eftersom kraven kommer från flera håll, är ospecifika och ofta outtalade.
För kvinnor handlar det om att sköta många saker parallellt. Samtidigt som tjejer har tagit steget fullt ut på arbetsmarknaden, och känner höga krav på sig att vara duktiga, finns fortfarande den gamla hemmafrurollen i ryggmärgen, där uppdraget är att serva andra. Det märks genom att kvinnor oftare jobbar deltid, tar ut större delen av föräldraledigheten och vab-dagarna, samt är sjukskrivna för stressrelaterade sjukdomar mer än fyra gånger så mycket som män. Kombinerat med ett arbetsliv som allt oftare är gränslöst, i så väl tid och rum som prestation, gör det att flera av dem som ”gillar att ha många bollar i luften”, till sist inte kan fånga någon av dem.
På samma sätt slits många män mellan gamla och nya ideal. Kraven på att vara en närvarande och bra pappa, som lever någorlunda jämställt och visar känslor, krockar med bilden av att en riktig man är hård och har som främsta uppgift att vara familjeförsörjare. Inte att finnas där och torka snoret ur näsan.
Slitningarna, framför allt när mycket inte går ens väg, genererar i regel inte utbrända män, utan frustation. I stället för att hitta en roll att trivas i, hamnar många i ett vakuum, när den gamla rollen som arbetare och familjeförsörjare upplevs vara utom räckhåll, eftersom lågutbildade män i högre utsträckning ratas på både arbets- och äktenskapsmarknaden. Samtidigt överensstämmer inte det nya idealet med den man vill – eller kan – vara.
Inget av det här betyder att klockan bör vridas tillbaka till en tid när livet för många var förutbestämt från födelsen. Däremot behöver det hända en hel del på arbetsmarknaden, där några jobbar jämt och andra aldrig.
Det handlar dels om att arbetsgivare och chefer måste hjälpa medarbetare att sätta ramar för arbetsdagen, vara tydliga med vilka förväntningar som finns, ha löpande dialoger om arbetsuppgifternas omfattning och lära sig att se tecknen på utbrändhet i tid. Dels om hur framför allt män utan längre utbildning ska få tillbaka sin självkänsla och åter uppleva att de är viktiga delar i samhället.
För lika sant som att det knappt finns någonting farligare än frustrerade unga män, särskilt i grupp, är att en generation unga kvinnor, där många av de högpresterande bränner ut sig innan de fyller 30, är en samhällsfara. Visst skiljer sig problemen på många sätt åt. På ett annat är de snarare olika sidor på samma mynt.