Hon var fast anställd, före detta nyhetschef i Gävle och gammal i gamet. Jag gick ett traineeprogram för att lära mig hantverket och hade tidigare främst erfarenhet av att rapportera raka nyheter och verka som redaktör. Inte av att opinionsbilda.
Det var då det small. Lördagen den 14 juli 2012 marscherade nazister från Svenska motståndsrörelsen, SMR, in på Brotorget i Bollnäs, utan att ha ansökt om demonstrationstillstånd. Det är samma organisation som för en tid sedan bytte namn till Nordiska motståndsrörelsen, NMR, och som just nu deltar i årets politikervecka i Almedalen. Det är även den organisationen som de tre män, som i går dömdes till fängelse för tre bombdåd, ett vid Syndikalisternas lokal och två vid flyktingboenden, har haft kopplingar till.
Den där lördagen för ett halvt decennium sedan delade ett tiotal uniformerade nazister ut flygblad, visade sköldar med hängsnaror och skrämde livet ut barnfamiljer som stod i kö till Snoddaståget och åt glass vid lekparken. Anledningen till att just Bollnäs hamnat i blickfånget var en anmäld gruppvåldtäkt, som det inte fanns några bevis för, men som enligt anmälaren hade begåtts av tre män med utomeuropeisk bakgrund.
Ett intensivt arbete inleddes på redaktionen. Under resten av sommaren producerades reportage om den organiserade nazismen och rasismen. Vi på ledarredaktionen kommenterade, morgonmötena blev allt längre och säkerheten skärptes, eftersom både Ljusnan i allmänhet och en del av journalisterna i synnerhet hängdes ut på olika hatsajter.
Den som drabbades värst var Lilian Sjölund. Inte bara där och då, utan över tid, vilket ligger i linje med statistiken som visar att ledarskribenter och krönikörer är överrepresenterade.
För hatet och hoten tog inte slut när sommaren blev höst och min anställning upphörde. De pågår fortfarande, vilket Lilian Sjölund berättar om i sin nyutkomna bok ”Hatad”, som var i fokus på torsdagens seminarium ”Hatad och hotad – vardag för journalister”, där även Helle Klein, chefredaktör för Dagens Arbete, och Erik Fransson, ledarskribent på Gotlands tidningar, deltog.
Det alla tre beskriver är inte en vanlig konflikt i sakfrågor, där man tycker olika, vilket de flesta debattörer inte bara anser är helt okej, utan välkomnar. I stället skildras ett intensivt malande hat som aldrig tar slut, är riktat mot ens person och som påverkar vardagen, exempelvis i form av att Erik Fransson har börjat se sig omkring när han går på stan, medan Lilian Sjölund alltid tittar vilka som är i tågvagnen innan hon slår sig ner.
”Man är inte människa längre", säger Klein, och berättar om när det cirkulerade en bild av henne på nätet, där hon hade skotthål i pannan.
Hatet och hoten är dock ingenting som ”bara” drabbar Lilian Sjölund, Erik Fransson och Helle Klein. Cirka 40 procent av landets journalister har mottagit hot av olika slag och under det senaste året har medarbetare på Eskilstuna-Kurirens redaktion varit mer utsatta än vanligt. I förlängningen riskerar det att leda till att en del ämnen underbevakas på Sveriges redaktioner och det är här samhällsutvecklingen kan bli riktigt farlig.
För nej, hot mot journalister är inte allvarligare än övriga hot. Däremot är det växande hatet, som syftar till att tysta röster som hörs i dag och få potentiella granskande reportrar och opinionsbildare att avstå ifrån att ta plats i offentligheten, en frihetsfientlig utveckling. Särskilt i ett land med en stolt tradition av yttrandefrihet, som inte bara vill värna fria medier, hårda granskningar och åsiktsbredd, utan där både en klar majoritet av politikerna och en bred allmänhet inser att detta är en av grundstenarna för ett öppet, liberalt och demokratiskt samhälle.
Eller som underrubriken på Lilian Sjölunds bok lyder: Vart är det demokratiska samtalet på väg?