EU har, främst genom avtalet med Turkiet, gjort det svårare för asylsökande att ta sig till Europa.
Så vart tar de vägen? En beskrivning gavs häromveckan av Jesse Marks i en artikel på tankesmedjan Carnegies hemsida. Det handlar om situationen för syriska flyktingar i Turkiet, Libanon och Jordanien.
Numera är det mycket svårt för flyende syrier att ta sig över någon landsgräns. En orsak är krig och säkerhetsproblem i gränsområdena. En annan är den ändrade synen på flyktingar i de tre länderna.
Det syns inget slut på det syriska kriget. Men inte heller någon sorts vapenstillestånd bäddar för ett bra återvändande. Det syriska samhället är sönderslaget. De sekteristiska motsättningarna kommer att vara kvar med risk för fortsatta övergrepp.
Och när möjligheterna för syrier att ta sig vidare till väst minskar inser de turkiska, libanesiska och jordanska politikerna att flyktingarna kan bli kvar hos dem för alltid.
De problem som regionens politiker ser ger perspektiv på exempelvis svenska politikers resonemang om svår integration, hållbarhet i flyktingpolitiken och behov av ”andrum”.
Ingen vet det exakta antalet flyktingar i Libanon. De som är registrerade av UNHCR är knappt en miljon. 2015 stoppade dock Libanons regering nya registreringar. De oregistrerade flyktingar som har fått kontakt med UNHCR får internationell humanitär hjälp men har inte samma rättsliga skydd som de med officiell flyktingstatus. Dessa personer tillsammans med flyktingar som aldrig varit i kontakt med UNHCR är några hundra tusen.
De palestinska flyktinglägrens utveckling till parallellsamhällen var en bidragande orsak till inbördeskriget på 1980-talet. I dag lever Libanon med en känslig balans mellan folkgrupper som återspeglas i landets författning. Politiska ämbeten är uppdelade enligt kvoter till olika konfessioner. Hizbollah är en stat i staten.
Ett stort flyktingmottagande i det polariserade klimatet skapar en explosiv situation. Flyktingarna möter mycket fientlighet.
Jordanien har inte tagit emot lika många syriska flyktingar som Libanon – 650 000 registrerade samt några hundra tusen oregistrerade på en befolkning på omkring nio miljoner. Enligt Världsbanken var de jordanska skattebetalarnas kostnad för dem 2,5 miljarder dollar 2016. Det är runt 30 procent av statens budget.
3,5 miljoner syriska flyktingar finns i Turkiet. För att landet ska hysa dem och hindra dem från att resa till Europa får man pengar från EU. Turkiska myndigheter försöker ändå minska flyktingarnas antal, bland annat genom smygdeportationer – ett mindre antal personer åt gången, återkommande.
Mer pengar från omvärlden till stöd för flyktingar i närområdet skulle förbättra deras livsvillkor och kanske minska det politiska trycket mot dem. Men inga utlandsmiljarder kan skapa en smidig integration av så många människor i så få relativt fattiga och politiskt instabila länder, eller ens få dessa stater att acceptera en sådan utveckling.
Det här visar också att svensk och europeisk flyktingpolitik bygger på en ohållbar moral. Om Syriens grannländer hade haft samma smärttröskel för flyktingmottagande som Europa, hade knappt någon skyddsbehövande syrier kunnat ta sig någonstans.