Kommunismens partihistoria, som idag firas med ett diskret tretimmars seminarium, börjar i en brytning med Socialdemokraterna 1917. Bondetågshögern firade sin tillfälliga triumf tre år tidigare, 1914.
Knut Petersson, som var Torgny Segerstedts andreredaktör på Handelstidningen under den stora idékampen mot nazismen, påpekade någon gång att bondetågsagitationen mot parlamentarism och liberalism var det närmaste Sverige kommit de fascistiska rörelser som på kontinenten verkligen lyckades krossa demokratin.
Knut Petersson hade familjeminnen av hur det var. Hans far var Petersson i Påboda, statsråd i Karl Staaffs och Nils Edéns regeringar 1911-14 och 1917-20. Han var nära händelsernas centrum då kungen installerade borggårdshögern i kanslihuset, liksom 1918 då högern gav efter och gick med på allmän rösträtt utan 40-gradig skala.
Hjalmar Branting (S) var ordförande i det särskilda riksdagsutskott där man enades om demokratin 1918. Kommunisterna hånade och avskydde honom. De drev valkampanj om att göra Sverige till sovjetrepublik och kallade Brantings medverkan i demokratins genombrott för ”det stora förräderiet”.
Delar av detta parti blev ursprunget till Vänsterpartiet, förr med K, nu utan K. Deras hundraårsevenemang i dag är en bisarr företeelse. Hårt blundande eller stor förljugenhet krävs för att fira deras långa tider av lojalitet eller medlöperi med främst kommunistiska, men även andra, diktaturer.
Stormakters öden påverkade både svensk kommunism och den nationalistiska ansatsen till svensk fascism under borggårdshögerns epok. Kommunisterna fick i Sovjet en förebild och ett broderparti. Även Lars Werner, partledare 1975-93, höll tal på partikongress i Moskva och hyllade Sovjetdiktaturens förträfflighet.
Ideologerna och propagandisterna i det tidiga 1900-talets svenska extremhöger drabbades däremot av ett ras i Berlin redan 1918. I akademisk högerextremism från den tiden har SD-toppens krets av Lundaakademiker hittat ideologiska förebilder. Jimmie Åkesson har i Svenska Dagbladet uttryckligen hänvisat till statsteoretikern Rudolf Kjellén, som även påverkade nationalsocialistiska ideologer.
På SD-konferenser undervisas även om en snårig tysk teoretiker från sent 1700-tal, Johann Gottfried Herder. Hans tänkande har även utnyttjats i flera slags tysk högerextremism, medan kommunister på liknande sätt utnyttjat de likaså snåriga och dunkla tankegångarna hos preusseriets filosof Friedrich Hegel.
Borggårdshögerns statsideal var det tyska kejsardömets mest auktoritära beståndsdelar. Monarkin skulle vara skyddsvall mot demokrati och parlamentarism. Kejsardömets kollaps 1918 kvävde borggårdshögern, medan Sovjetdiktaturens styrka ledde till kommunismens konsolidering som parti även i Sverige.
Under andra världskriget förblev de nazistiska organisationerna i Sverige små och rätt patetiska. De hade blivit farliga vid ockupation men nådde inte i närheten av styrkan i borggårdshögern eller den nutida internationella ytterhögerns manifestation i SD.
Alla Nordens kommunistpartier var 1939-41 på Hitlers sida mot Churchill. I Sverige var dock kommunisterna delade i två partier. Det helt Stalintrogna heter i dag Vänsterpartiet. I det andra, som var i konflikt med Moskva, höll partiledare och partikärna fast vid fiendskapen till England och fortsatte att stödja nazisterna. Andra av deras riksdagsmän bröt med partiet och blev socialdemokrater eller bondeförbundare.
Efter kriget var extremismen brännmärkt av Hitlers och Stalins illdåd. Kommunismen var först med en pånyttfödelse, i en till stor del universitetsbaserad våg av marxism och antivästlig politik kring 1970. En liknande internationell extremhögerväg har inträffat från 90-talet och framåt, med rötter i inte minst fransk nyfascism. Den pågår än.
Arvet från 70-talskommunismen lever ännu i Vänsterpartiet, men en yngre generation har tillkommit, som inte formats i den marxistiska exercisen på 70-talet. Efter Berlinmurens fall har motsatta tendenser visat sig. I olika länder, men även inom Vänsterpartiet, har yttervänster gått i skilda riktningar. En del har sent omsider valt demokrati och även marknadsekonomi. De har blivit ett slags vänstersocialdemokrater.
Andra har i sin antivästliga och antiliberala hållning skiftat från marxism till postmodernistiska teorier. I länder som Grekland och Spanien ersätts tanken på arbetarrörelsen med ett resonemang om ”folket” mot eliten, som kommer från Argentinas och Venezuelas gråzon mellan yttervänster och peronistisk fascism.
Ytterhöger och yttervänster kan åter mötas – i antiliberalism, populism och avståndstagande från globalisering och frihandel.