Inte varje konstnärssjäl kan trivas på svenska skrytbanketten i Stockholms stadshus. Tv-kameror kan kännas som övervakare av bordsskick och av humör i snacket med bordsgrannarna. Eller det besvärade tigandet. Som när Dylan och kungen molteg bredvid varandra då Polarpriset skulle tas emot.
Poeten Dylan kommer i alla fall inte till Stockholm. Musikkändisen Dylan slipper då att bli släpad ett varv till genom celebritetsmediernas tanketomma men bildsatta skärseld.
Det räcker att öppna Aftonbladet, för att se de mest motsatta reaktioner. Kulturchefen Åsa Linderborg är förtjust. Lena Mellin, i topp på nyhetssidan, är tvärsur på Dylan.
Men vi kan ju fråga honom själv. Svaret finns i bokhandeln, en riktigt bra bok av Dylan, tolkad till svenska av i somras bortgångne Mats Gellerfelt. Skickliga översättare får ofta otack. Men en bedrift var det att lyhört få till Dylans associationer och tidsbilder så att knappt en enda formulering skorrar.
"Memoarer – första delen" är inte bara memoarfragment. Den handlar om inspiration, inspirationskällor, musiker, författare. Samt plågan när inspiration dröjer och inspelning inte vill sig.
Men bakgrunden till att han uteblir får man i alla fall förklaring till. Han har vantrivts svårt på prisutdelningar förr. Det kommer ur det han drabbades av när han slog igenom.
Från luspank folksångare som sjöng för småslantar på klubbar i New York blev han superkändis. Sådana, som inte förstod vad han ville konstnärligt, och inte fattade vad han inspirerades av, envisades med att göra honom till en talesperson för ungdomen, eller än värre, ungdomsrevolten.
Han och familjen fick inte vara i fred, inte för kändisjournalister och inte för nyfikna, ovälkomna beundrare och påtända dagdrivare: "Pressen fortsatte att lansera mig som talesman för en hel generation eller till och med som en generations samvete."
Men han ville inte, han skrev och sjöng, med rotfäste i den amerikanska folkmusiken. Konstnär. Inte profet.
Han har i årtionden varit medieskygg, sett med celebritetsexploatörernas ögon. Att ta emot hedersutmärkelser har varit plågsamt förut. Han berättar om att bli hedersdoktor, i bra sällskap, med Coretta King, änka efter Martin Luther King, samt den legendariske liberale journalisten Walter Lippman. Men högtidstalaren kunde inte låta bli att påstå att han är "det genuina uttrycket för det Unga Amerikas oroade och engagerade samvete".
Det var falskt. Han avskydde det. En större dos sådant från en mediesvärm i Stockholm ville han uppenbarligen inte ha.
Boken ger för övrigt inblickar, inte bara i ett myller av artister och musiker och musikscenen kring 1960. I New York. Där upptäckte Dylan litteraturen, i ett stort, stort, brokigt hemmabibliotek, hos vänner som ofta lät honom sova över.
Det säger en hel del om varför han och hans texter är så långt från det vanliga poptugget. Han hittade stora poeter, T S Eliot, Byron, Shelley, Longfellow och Poe.
Där fanns Faulkner, Nobelpristagaren från södern. Den grekiske historikern Thukydides, till och med republikanen och tryckfrihetsaposteln John Miltons inte så kända politiska sonett 1655 om ett massmord i Italien på anhängare till den valdensiska kyrkan som blivit en del av protestantismen.
Nej, Dylan är minsann ingen vanlig musikant, ifall någon trodde det.