Sveriges kampanj, för att vinna mot Holland och Italien, borde inte ha satts igång. En risk är att Sverige anpassar sig till diktaturer, för att Utrikesdepartementet (UD) ska få glädja sig åt en egen plats i rampljuset. Det har understrukits tidigare här på ledarsidan, med huvudledare 9 maj 2015.
Sedan dess har UD tryckt på gasen i kampanjen. Man har dessutom använt hemligstämpeln för att hindra insyn i hur man kampanjar och vilka stater som särskilt uppvaktas. Göran Persson (S), Carl Bildt (M) och Pierre Schori (S) har något slags uppdrag som röstvärvare. Vad de gör och vad de kostar har man hittills lyckats dölja.
Dagens Nyheter avslöjade att UD:s kampanjstab utnyttjat anslag för bistånd till u-länder för att bjuda ett stort antal FN-ambassadörer på resa och uppehälle i Sverige för seminarier i miljöfrågor.
Det är annars rätt vanligt att det överdrivs och snedtolkas en hel del när drev rullar igång om sådant som sägs vara skandaler. Utrikesminister Wallströms tillfälliga övernattningslägenhet är ett exempel på det.
Men hur UD tillåts hålla på med sin kampanj för en plats i Säkerhetsrådet är faktiskt ett ämne Konstitutionsutskottet borde se närmare på:
För det första kostar det pengar, som används för annat syfte än det som riksdagen angett i budgeten.
För det andra är det olyckligt att biståndsanslaget, som fått släppa till så mycket till andra ändamål, nu åderlåts en gång till.
För det tredje kan försöken att få en plats i Säkerhetsrådet föra utrikespolitiken in på en del avvägar. Diktaturer sitter ju i realiteten på de avgörande rösterna. Att tona ned Sveriges demokratiska värderingar och inte säga sådant dylika regimer ogillar kan ge fler röster. Samma sak med att låta distanserad från de andra EU-länderna eller från president Obama.
För det fjärde är det värt att minnas hur de beslutsformer som skapat en sådan jordmån för korruption i Internationella Fotbollsförbundet FIFA är analoga med hur det går till i FN. Varje stat, även om den är ytterst liten och behärskas av någon diktator, har samma röststyrka i voteringen som Tyskland eller Brasilien. En mängd FN-ambassadörer sitter för länder som är så små och obetydliga att de inte kan ge sina FN-delegationer nämnvärt goda villkor. Inte heller har de intresse och resurser att bedriva någon utrikespolitik annat i närliggande regionala frågor. Dessa ambassadörer kan tänkas rösta som de vill utan styrning hemifrån, och just dessa har UD riktat sig till med bjudresor. Även om det inte är FIFA-mässiga belopp osar detta av något som inte ska höra hemma i svensk statsförvaltning.
För det femte har UD:s gamla benägenhet att tolka utrikessekretessen på ett vidlyftigt sätt använts så att insyn och granskning försvårats, vilket lätt leder till att det som UD skyddar är sin egen förvaltnings uppträdande.
Att KU skulle utkräva det parlamentariska ansvaret av biståndsministern Isabella Lövin (MP) kan inte vara rättvist och rimligt. Hon kan inte ha styrka och ställning nog för att stå emot trycket från UD:s ämbetsmannaapparat när den vill plundra hennes biståndsanslag. Ämbetsmännen har kunnat göra detta därför att departementschefen Margot Wallström inte haft nypor till att hejda dem.
Hon har ibland annars utsatts för onödigt hård och även oberättigad kritik. Men här måste det bli hon som bör svara inför KU.