Dessa som säljer ökad cancerrisk har fått en seger att glädja sig åt. Cancerfonden vek ned sig efter en vecka. Tre fjärdedelar av deras månadslånga informationskampanj om riskprodukter och riskvanor är nu skrotad. Endast den första veckan av filmer med råd, tips och fakta, och framträdanden av forskare, genomfördes.
Kritiken var frän. Den hade också ett enkelt grepp, där man med kraft snedtolkade Cancerfondens rubrikval. 'Säg nej till cancer' vändes till att det skulle vara riktat mot de sjukdomsdrabbade. Ingen hade ju valt sjukdomen, hette det. Greppet är inte bara enkelt, det är också ett försök att slippa kunskap och matematik, och spela på känslor.
De som konsumerar sådant som ökar cancerrisken, köper ju inte själva sjukdomen. Den har ofta flera sammansatta orsaker. Att i ett visst sjukdomsfall säkert avgöra hur den utlösts går sällan, även om cigarrettillverkarna har en särskilt tung skuldbörda att kånka på.
Det vetenskapen har klarlagt med mycket stor säkerhet är däremot att för ett antal, men långt ifrån alla, cancersjukdomar, är olika varor och vanor en bidragande orsak – i så hög grad att riskökningen blivit statistiskt säkerställd.
Detta fick Cancerfonden att sluta ligga lågt med hälsoupplysning. I stället skulle organisationen under en månad peka på ett antal väl bevisade riskfaktorer. I samtliga fall befann de sig, vetenskapligt sett, på säker mark. Det var just därför de träffade så rätt, och blev en fara för sådana som säljer cancer.
Det är intressant vilka som Cancerfonden hann med att besvära, och vilka som slapp undan därför att det lyckades att mobilisera en liten kritikstorm mot fonden.
Det som berörde tobaksbolagen och solarierna, indirekt också charterföretagens solbränneresor, hann bli publicerat. De som kom undan var alkoholintressena, de som säljer charkuterivaror och annat rött kött samt chipsfabrikerna.
När det gäller både alkohol och kött har kunskapsläget om cancerriskerna stärkts under senare år. Rekommendationer att av cancerskäl minska konsumtionen har antagits eller skärpts i olika länder.
Sådant brukar mötas av lobbyistkampanjer, mer eller mindre regisserade opinionsstormar och delar av journalistkåren – som spelar med i lobbyisternas kampanjer. Ett mycket tydligt exempel från i vintras är hur det lät när Sally Davies, chef i England för det som motsvarar Folkhälsomyndigheten, skärpte rekommendationen att skära ned på alkoholintaget. I en utskottsutfrågning i underhuset pekade hon särskilt på den ökade risk för bröstcancer som alkohol konstaterats ge. Det blev ett oherrans liv på ett visst slags företagsintressen och deras hejaklack i en del tidningar.
Detta är ingen allmänt spridd kunskap. Snarare en kunskap som det talats för lite om. Cancerfonden var på rätt spår, men är nu alltså tills vidare tystad. En del kollegor, på Sydsvenskan bland annat, har skäl till självrannsakan.
Fanns då inget tänkvärt i kritiken? Jo, kanske en sak. Sakine Madon i Expressen oroade sig för att själva rubrikmeningen var för lik en del ordval som ibland används av kvacksalvande alternativmedicinare som ockrar på cancersjuka med meningslösa preparat.
Men nu är hela kampanjen tystad. Inte bara rubriken.